Låt dig inte förhärdas

Den anarkistiska fristaten Christiania där ute på Christianshavn var åtminstone tidigare det mest populära turistmålet i Köpenhamn. Glöm Den lille havfrue och Tivoli. 

Allkonsthuset Tacheles utmed Oranienburgerstrasse i Ost-Berlin, som Berliner Zeitung skriver som om muren fortfarande stod kvar vilket den väl mentalt gör, var kanske inte Berlins nummer ett bland turistfällor. Men inte långt därifrån. En nyfikenhetsmagnet. 

Svårt anfäktad, illa underhållen  fasad. Tidigare ett varuhus som bombades under kriget. På samma gata som den mäktiga synagogan som inte ödelades under kristallnatten. Alltid under uniformerad bevakning. 

Säkert ännu mer efter dödsskjutningarna i Halle. Judehatet dog inte med Tredje Riket. Alltid latent vilande. 

Bakom Tacheles fasad sjöd det av mångsidig, konstnärlig verksamhet. Restauranger fanns inhysta. Konserter med avantgardistiska band arrangerades. En levande plats att stimuleras av.

Länge ryktades det om utrymning. Men myndigheterna tvekade. Berlinockupanter var skickliga på att snabbt mobilisera många militanta tillskyndare, läs: försvarare. Fruktade inte polis och schäferhundar. 

Berlinbaserade författaren Peter Schneider har i "Eduards hemkomst" skrivit roligt om en husockupation som inte låter sig hävas vad man än försöker sig på. Ockupanterna är påhittiga och kan alla lagrum som skyddar dem. Till husägarens förtvivlan. 

Jag vill minnas att Skanska köpte hela klabbet Tacheles, hus och mark, för en halv miljard kronor. Men började inte exploatera det. År efter år stod det spöklikt tomt. Ingen rörde sig därinne. Efter att ockupanterna frivilligt flyttat ut. Fråga mig inte varför.

Men nu omvandlas Tacheles till flott galleria. Ännu en köplada i Berlin. Kreativitet ut. Konsumtion in. Steg för steg försvinner den genuina Berlinatmosfären. Försvinner Utplånas! 

Det de allierades bombplan inte förmådde, det lyckas kommersialismens barbarer med. 

"Where are we now?", som David Bowie - så sorgligt han är borta - sjöng i sin vemodiga hyllning till det Berlin som var. (Om du inte redan hört den, lyssna bums och njut: https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4) Och som han älskade. Förlöstes av.

I många år nyttjade jag ett typiskt DDR-hotell snett mitt emot Tacheles. Brunmurrigt. Vita gardiner. Låg standard. Ingen hiss. Prisvänligt. Alltid Zimmer 11. Värdinnan höll det åt mig.

Kineser köpte hotellet som de köper upp allt varhelst de kommer. Sålde den trevliga frukostmatsalen med utsikt mot gata och förbidundrande gula spårvagnar till en okänslig figur som byggde om till kebabrestaurang. Med neonskylt. Fult och vulgärt som attan.

Runt hörnet ett par hundra meter bort huset där Wolf Biermann bodde fram till att DDR-politrukerna låste honom ute. Huset fallfärdigt men orört. Som vägrade det att ge upp. I sann Berlinanda. Revolten och motståndets anda.

Låt dig inte förhärdas i denna hårda tid. (Wolf Biermann: "Ermutigung") Nej, hur skulle jag kunna det? Sådan är jag inte. Melankolikern.