Angeläget och oförskämt - det kallar jag politisk teater!

Folkteatern i Gävle, en konstnärlig institution utanför det Stockholm där allt av intresse förutsetts hända, skaffade sig omedelbart gott anseende i teatersverige.

Kritiker från huvudstadens stora drakar, som knappt visste var Gävle låg, kom för att recensera. På Folkteatern hade satsats stora pengar, skattepengar gubevars. Varför är jag inte man att svara på. Skrytprojekt? Monument över någon politiker?

Sven Wollter, Ulla Sjöblom och andra namnkunniga knöts till teatern. Sådana man kände igen från tv. Inte vet jag om det drev upp publiksiffrorna i en konstfientlig blåställsregion. Som hellre lägger skattepengar på något annat än teater. 

Men länge satt de sedan kvar i väggarna på teatern, fixstjärnorna, iksom Brynäs legendarer i väggarna på Gavlerinken. (Som den heter och alltid kommer att heta.)

Per Oskarson, med högt kulturellt kapital, knöts till teatern som regissör och teaterchef.
Dramaturger som Joakim Stenshäll, Brechtinspirerad, med internationell utblick, framförallt mot nyskapande tysk teater med namn som Frank Castorf på Volksbühne i Berlin.

Joakim samarbetade jag med ett par år i projektet Förrådet. Tyskinspirerat. Knappast publikknipande. Smalt, ambitiöst. 

Björn Skjefstad från Folkteatern, skådespelare därifrån samt frilansande regissörer samarbetade jag med när vi umgicks med planer på att starta vad vi kallade Nya Teatern i Gävle.  En kabaretteater. Men så blev Björn till min sorg dödssjuk och det hela lades på is. 

Jag har genom åren hållit ett öga på Folkteatern och vad de har att erbjuda, utan att bevista någon föreställning. Man har vänt sig mot pk-hållet.Och därmed blir det ointressant, som det blir med pk-teater. 

Jag söker estetiska käftsmällar, inte klappar på huvudet. Vill ruskas om. Provoceras. Tankestöras. 

I går kväll i ett regnigt, kymigt Gävle tog jag mig till Folket Hus ett par stenkast från Joe Hill-gården. För att se Gävle Handikappteaters föreställning till firande av teaterns fyrtioårsjubileum.

Att man överlevt så länge är den oförtröttlige eldsjälen Ulrika Hörbergs förtjänst. Hur orkar denna remarkabla kvinna? Sin integritet och kompromisslöshet har hon aldrig tummat på. 

Fart och fläkt med duktiga skådespelare. Fränt och vasst. Alltid varit så. Aldrig stryka medhårs. Aldrig tillfredsställa den goda smaken. Fingerpullan hedrades häromåret, bara en sådan sak. Makthavare, tjänstemän och hemtjänstpersonal får vad de förtjänar, inget fjäsk.

Det är burleskt och roligt, det är hårresande, det är uppfriskande, det är renande, jag lämnade Folkets Hus mycket uppiggad och fri i sinnet. Kände inte av regnet. Det kallar jag politisk teater i ordet bästa bemärkelse! 

Till försvar för människan, bortom etiketter och diagnoser. Kantigheter och ofullkomlighet. Ideal och normer. Fördomar och okunnighet. Ekonomiserad, förtingligad människosyn. 

Angeläget och oförskämt. Utan att det blir fyrkantig, förutsägbar plakatteater. Kemiskt fri från politisk korrekthet. Befriande i en trång samtid. 

Men kunde det inte räcka med att det hette Gävles Teater? Det är ju den enda teatern i stan värd att skänka en afton.