Bästa passet någonsin - och nog handlade det om ledarskap!

Den amerikanske filosofen Peter Koestenbaum (bilden) ålade sina studenter att författa den egna dödsrunan. Man kan undra vad som var bra med det. 

Vilket syftet var med den ovanliga, för den unge, enskilde studenten kanske mentalt tunga övningen. I unga år tänka på sin egen död? Föregripa den? 

Jag vill tro att han uppmanade sina studenter till kontemplation. Att stanna till. Samtidigt en framåtsyftande övning: Vad gör jag med mitt liv? Vad är viktigt - egentligen? Vad förtjänar lyftas fram? Frågor att packa ned i bagaget under livsresan.

I dagens trångsynta universitetsklimat, ivy league-universiteten inte undantagna, när studenterna kräver "trigger warnings" i förväg för allt otäckt, och begär att bli placerade i säkra rum där de kan känna sig trygga och omhuldade, skulle väl filosofen bli anmäld. 

Koestenbaum citerade jag i "Själens revolt". Boken med underrubriken: "Människan i organisationen." En icke-traditionell organisationsbok med existentiell grundton. Koestenbaum högst relevant i sammanhanget att referera till.

Från min tid som föreläsare återstår sannerligen inte många minnesbilder. Blamager. När jag gjorde bort mig. Den första föreläsningen jag någonsin höll. Skulle enligt schemat hålla på i tre timmar. 

Efter drygt fyrtio minuter var jag klar. Manuset, klassisk tysk föreläsning med innantilläsning av manus, tröskat. Vädjande till studenterna: - Eftersom det är fredag, kanske vi skall sluta tidigare? De avböjde.

En annan pinsamhetens gång. Hade bråttom och plockade med mig fel OH-bilder. Kände på mig redan efter en kort stund att något inte stämde. Studenterna skruvade på sig. Under pausen strök jag runt dem. 

Snappade upp: - Men det här kan ju inte vara dagens tema! Möttes av: - Bara att anteckna, kommer på tentan. 

Ett pass glömmer jag aldrig, i skimmer bevarat. Jag hade begivit mig till sjukhuset och tagit farväl av vännen Björn, vi samarbetade om ett teaterprojekt som genom hans insjuknande avbröts, som inte hade långt kvar. 

Kräftan hade spritt sig, talförmågan borta. Jag böjde mig över honom där i sängen. Våra blickar möttes, fastnade i varandra. I dem fanns det som behövde sägas. Utan att ett enda ord utväxlades. 

I motvindens snålblåst trampade jag därefter på min Monark till högskolan för en ledarskapskurs. Kände att nej, ingen lust att tala ledarskap! Avslöjade för studenterna att jag alldeles nyss tagit farväl av en kär vän och var starkt berörd. 

Först satt de tysta, avvaktande. Sedan började de, utan mina direktiv, att spontant berätta om släktingar och vänner de förlorat. Självmord. Dödande sjukdomar. Erfarenheter delades. Stämningen andaktsfull. Lågmälda, ärliga röster. 

Bästa passet någonsin med studenter. Och nog handlade det väl om ledarskap? Livsledarskap.