Ingen rimmade som Thore Skogman!

Gunnar Ekelöf (bilden) räknar jag till de stora, modernistiska poeterna på en europeisk toppnivå. Förvisso inte alltid lätt att läsa med många allusioner. 

Ekelöfs omfattande, klassiska bildning, på hans tid var det ingen som skulle kläckt den  befängda idén att antiken behöver man inte känna till, speglades i hans poesi. Inte lättläst som sagt, men alltid värt mödan. Och ett test på ens egen bildning. Sanningens ögonblick.

Under årens lopp har jag återvänt till honom. Han är rikt representerad med förstklassiska utgåvor i mitt privata bibliotek under bokstaven E. 

Att skriva med ojämn högerkant och att vara dunkel är ingen garanti för god poesi. Men kan medföra upphöjdhet och priser. Ann Jäderlund ett levande exempel på detta. 

Jag har verkligen försökt att läsa kvinnan, men gått bet. Irriterats över snårigheten. Som att leta gula kantareller där inga gula kantareller växer. Hon har dessvärre bildat skola och alstrat många kvinnliga epigoner. Copycats. 

En intressant sak med Ekelöf var att när han  skulle nämna poeter han föredrog, framhöll han sådana som skriver i bunden form, rimmar: Helmer Grundström, Taube, Ferlin. Han insåg hur svårt det är. Hantverksskickligheten som krävs. Formmedvetenheten. 

Om jag förstått det rätt, drog han varje år till en avlägsen trakt långt norröver för att bortom världens larm och oväsen skriva. Och då fanns alltid böcker från de uppräknade med i bagaget. 

Den som betvivlar svårigheten i att kunna rimma: Försök själv, så få du se hur lätt det är! Nödrimmet lurar alltid på, och avslöjar obarmhärtigt, den talanglöse. 

När jag skrev min bok om Pasolini, prövade jag på ett par ställen rimmandets konst. Det kostade stor energi. Med Pasolinis konstnärligt vassa blick i nacken. 

Att spontanrimma tillhör mina favoritsysselsättningar. Om jag inte ser upp, blir det som tics, ett tvångsbeteende. Jag får svårt att sluta. Det bubblar rim ur mig. Non-sense, skulle Ekelöf säga. 

Min salig mor var en fena på bordsvisor. Ofta anlitad, utan pekuniär ersättning, till femtioårskalas och bröllop. "Nu Vera och Holger knutit hymens band / Tillsammans de seglar mot lyckans land." Turalleri, turallera alltid med i grundstrukturen och melodin.  

En annan som var bra på rimmandet var den hyperproduktive Thore Skogman. I en klass för sig, den alltid lika glada mannen från Hallstahammar. Ingen rimmade som han. Ett rimgeni. 

Jag bara älskar de tonsatta, okonstlade raka raderna: "Jag fikar efter kaffe med smörgåsar och bullar till / Men gifta mig med henne jag aldrig, aldrig vill." 

Klämmigt så det förslår, man trallar med och blir på gott humör! Pröva, vetja! 
(https://youtu.be/NrNJv105XBM)

Bild: Wikipedia