Det är lätt, ordet känns malplacerat, att bli en persona non grata i Sverige. Man måste "bara" skilja ut sig från alla som löper åt samma håll.
En samtyckandets ylande flock. Det svartvita kalla krigets femtiotalspolitiker och agendasättande ideologiproducenter till murvlar, de flitiga nyttjarna av sociala medier.
Trump och hans vicepresident Vance´s mediebevakade behandling i Ovala rummet häromdagen av presidenten från Ukraina har framkallat en hjärnblödande upprördhet.
Den där Trump, vilken clown! Till och med ”rövhål” som skällsord har förekommit. De ilskna kan inte lägga band på och hejda sig, utan låter som den förkastliga.
Nu måste en ny ledare för den ”fria världen” utses! Samstämmigheten är stor. Vad som menas med denna fria värld är mig både obekant och främmande.
Och var finns denna ledare? Skulle det vara isdrottningen, EU-byråkratins högsta höns von der Leyen? Den nya förbundskanslern i Tyskland som likt en vindflöjel från en dag till nästa ändrar ståndpunkt i migrationsfrågan?
Jag varken önskar eller ser någon ledare. Snarare betackar jag mig.
Och jag ser heller ingen avgränsad europeisk identitet som somliga pratar om och anser skall vårdas. Europa, med ländernas historiskt betingade diversifiering, är ett lapptäcke.
Jag håller med om att Trumps bryska, oförskämda uppträdande strider mot hur man diplomatiskt bör bete sig enligt konstens alla regler. Det internationella samtalet smutsas ned. Det är den mannen bäst i klassen på.
Men varför reste sig inte Zelenskyj helt sonika upp och gick? Varför satt han där som en slokörad liten skolpojke och lät sig förnedras på värsta vis av de båda mäktiga herrarna? De sista resterna av auktoritet som bortblåsta.
Anade han, vagt, att detta tillknycklande kunde gagna honom?
Jag tror inte att den förnedringsrit som Trump och Vance ägnade sig åt var något spontant. En stundens ingivelse. Det var planerat. De vill ha bort Zelenskyj. Och kanske är det bara en tidsfråga.
Förlåt, men jag har svårt att bli så upprörd som alla andra som glömmer allt vad reflektion och tänkande heter. Det jag mest oroar mig för nu, när jag lyssnar på de blågula politikerna som sitter på skattemedel, är att det skall vräkas kompensatoriska pengar över Zelenskyj. Pengar som kunde användas inhemskt.
Man tycker synd om Zelenskyj. Patronizing heter det inom genusdiskursen. Kanske en typiskt svensk hållning.
Bara att fortsätta underhålla dödandet i ett fullkomligt onödigt krig.
Se där, nu gjorde jag mig till persona non grata i Konformistan!
Bild: dreamstime.com
Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-02
