Jag glömmer det aldrig. En av de första dagarna som recentior i Upsala, den varma septembermånaden 1968, blev jag stående som förstelnad utanför universitetsaulan, jag hade fastnat med blicken i devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större, placerad ovanför den tunga porten.
Jag som vuxit upp i ett brukssamhälle. Och sökte mig till universitetet i hopp om att just i denna fredade oas skulle jag få tänka fritt och slippa ut ur konformitetens järnbur i skuggan av fabriken.
Och att då stöta på den där formuleringen! Vad hade jag i så fall i Upsala att göra?
Detta var långt innan jag kände till devisens upphovsman, Thomas Thorild. En bråkstake och frihjulare som konsistoriet, universitetsstyrelsen, tröttnade på och exporterade till Greifswald. Jag har besökt hans grav i Neuenkirchen utanför stan.
En rättänkare i någon annan mening än sanningssökandets var den gode Thorild definitivt inte.
Inte anade jag då, nervöst stående i den ekande, vördnadsbjudande universitetsbyggnaden, att jag skulle bli kvar i högskolevärlden fram till pensionering. Inifrån uppleva hur det moderna universitetet etablerade sig.
Rektorn vid Uppsala universitet hette Torgny Segerstedt. Innehavare av den första sociologiprofessuren i Sverige. Hans idé om sociologin, samhällsvetenskapen, gick ut på att den genom empiriska fältstudier skulle hjälpa politikerna att utforma det moderna samhället.
Dess roll var instrumentell. En form av social kontroll genom att via enkäter mäta hur medborgarna trivdes som samhällsvarelser.
Anpassningsforskning, morrade unga, röda 68:or som hyste andra idéer: att forskningen skulle vara samhällskritisk, tjäna de förtryckta och inte storebror.
Susanne Dodillet frilägger på ett förtjänstfullt sätt Segerstedts, han var inte först på plan, bestämda uppfattning om samhällsvetenskapens tjänande uppgift i vårt kapitalistiska samhälle. I boken Historien om det moderna universitetet (Celanders förlag).
Hon refererar tongivande namn som Gösta Bagge, Torsten Husén och andra som lärdomsbjässen Sven-Eric Liedman på bokens baksida är förtrogen med, knappast så många fler.
En centralfigur var Torsten Husén. Dodillet dokumenterar, jag skulle vilja säga avklädande, hans roll som skolforskare och inflytelserik ideolog; det verkar som om han ägde beslutsfattarnas öra på ett närmast unikt sätt.
Husén sprattlade, nota bene, i trådar som drogs i av amerikanska storföretag och CIA. Forskning och undervisning integrerades i den imperialistiska diskursen.
Kanske inbillade han sig att så inte var fallet. Att han inte var en nyttig idiot. Om han nu inte var en opportunist och karriärist. Dodillets skarpa porträtt av Husén är helt nytt för mig. Jag fattade aldrig att han var så viktig.
Jag tror att Dodillet tillhör en yngre årgång än undertecknad. Jag blir glad över att en kritisk syn på universitet trots allt fortlever. Till skillnad från den följsamhet och det tigande mina kolleger ägnade sig åt.
Hon har lagt ned imponerande möda på att teckna en fyllig bakgrund till dagens situation. Man kunde tro att eländet började med Palmes UKAS och PUKAS. Nej, mycket tidigare.
Det moderna universitetet, massutbildande, var aldrig något autonomt sådant. Med ett fritt kunskapssökande som ledstjärna. Från början tillhör det och legitimeras av externa intressenter. Ingen ö, ingen oas, ingen fredad plats i den ekonomisk rationalitetens och socialstatens värld.
Dodillet är knuten till Stockholms universitet. Hennes penna är doppad i sorg, så förstår jag det. Det är inte det universitet hon ville ha som präglar hennes arbetsplats.
Hennes ideal överensstämmer inte med det som förfäktas i dagens teknokratiska, new public management-drivna högskola där humaniora och ”mjuka” ämnen marginaliseras. Vad ska man ha sånt till?
Den humboldtska visionen vårdas av flera av oss grånade nostalgiker. Visionen om det omodärna universitet. Där man bildar sig och personlighetsutvecklas. Den visionen blir aldrig verklighet.
Nej, nyttigt skall det vara. Befrämja ekonomisk tillväxt. Utbildningen arbetsmarknadsanpassad, leda till ett jobb. Inget flum!
Forskningen? Den måste vara tillämpbar. Qui bono? Staten, militären eller storkapitalet.
De högskoleanställda förväntas ha glömt allt vad kollegialt självstyre hette och uppträda som lojala medarbetare. Jag får för mig att det gnager Dodillet.
Tack och lov att jag stämplade ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar