Vad bryllingen i Ovansjö hette säger mig nada

Jag är envist ”uppvaktad” från två håll. Dels från något som heter MyHeritage och som härleder min släkt långt bakåt. Till stenåldern och matlagning över öppen eld, nära att jag skrev.

Eftersom jag numera, på ålderns bistra höst, förstått att min salig mor nog ändå hade en poäng med sitt mantra ”blod är tjockare än vatten”, är jag intresserad.

I led med det intresset, den vaknande insikten om att släkten är mina rötter i marken, det är därför jag söker mig till mina farföräldrars grav (sic!) på kyrkogården i Österlövsta, ingen av dem hann jag träffa i levande livet, är jag nyfiken på vad MyHeritage har att förtälja. 

Men jag vill inte pungslås. My Heritage vill nämligen ha rejält betalt för sitt självpåtagna, genealogiska grävande. Så det får vara vad mig anbelangar. Åtminstone tills vidare.

Academia, vilka i hela Helsingland de nu är, flott låter det, som en universitetsinrättning, mejlar mig återkommande om att jag är citerad i olika sammanhang. Senast häromdagen. Det gällde en text med rubriken ”Uppbrottet från brukssamhälle och inlärd hjälplöshet”. 

Jag minns texten väl, den ingår i antologin Samhällets entreprenörer: en forskarantologi om samhällsentreprenörskap (knappast en kioskvältare, ryslig titel). En bra och angelägen text, om jag får säga det själv.

 

Medförfattare min dåvarande kollega Monika Wallmon, men det var bara på papperet. Vi gjorde som John och Paul, Mick och Keith, vi satte ut båda namnen när vi publicerade något. 

Även om det var bara en av oss som skrivit. Det var roligt och inspirerande att samarbeta med den mycket talangfulla Monika, annars är jag ju en stäppvarg.

Klart jag blir nyfiken, utan att därför vilja ägna mig åt vad Göran Palm kallade ”ögononani”, när man letar med sugen blick efter sitt namn i tryck. Men jag är inte beredd att betala dyra pengar för att få veta vem som citerat undertecknad. 

Apropå detta med att citera. Jag minns från förgångna tider, i akademins lärda (?) Upsala, när det inte var tillåtet enligt rådande diskurs att bruttocitera. Det vill säga hänvisa till hela böcker. 

Det skulle anges sida, basta. I syfte att opponenten, eller någon annan som av svårbegriplig anledning kände sig hugad, skulle kunna kontrollera ett påstående som baserades på källa.

Inte katten tror jag att det skedde så ofta att det störde. Jag minns, dock, en disputation när vi, några rödskägg, gjorde så. 

 

En karriärsugen slipsgök, som vi tyckte riktigt illa om, lade fram en i vårt tycke erbarmlig avhandling om arbetslivet. Ett hopkok. Vi, samtliga pålästa i ämnet, gick igenom hur han använde sina referenser. Ibbland utan att ens ha läst dem. Jag säger bara: milda maränger! 

Vi skrev en nagelfarande, strimlande recension i Sociologisk Forskning. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en överloppsgärning. 

Lärdomsbjässen, den encyklopediske Jan Myrdal, saknad som attan, brukade ju uppmana ”gå till källorna!”. Och det kunde i hans fall vara de mest kryptiska eller svåråtkomliga. Det var nog bara han som gjorde det. Ingen av hans läsare. Inte ens hans belackare.

PS. Jo, det där med MyHeritage. Ibland gläntar de på porten, kittlar min nyfikenhet, försöker locka mig att plocka fram kreditkortet för att få veta mera. Jag upplyses härförleden om vad mormorsfars brylling i Ovansjö socken hette. Det säger mig dock ingenting.  

Foto: Wikipedia