Vem kan längre hoppas?

Gyldendals

Grannfrun Kirsten omtalade jag, som aldrig kan låta bli att klistra på människor andra namn än dopnamnen, länge som Doktor Borg. (Kopplingen till Strindbergs I havsbandet låter jag vara osagd.) 

I min livliga fantasi utsågs hon till pensionerad läkare, med ortopedi som sin specialitet, från Frederikshavns lasarett. "Var får du allt ifrån" , som min stackars mor brukade sucka.

Kanske lätt att förstå varför jag älskar Hasse Alfredsons galenpanna "Lindeman". Uppfinningen, Alfredsons alterego, Lindeman upphäver verkligheten och rimlighetens alla gränser. Han hyllar det infinita, lekandet utan slut. Allt kan hända, som man vill skall hända.

Kanske en vildsint, kreativ protest mot att allt som har en början också måste ha ett slut.

När min livsledsagarinna var på god väg att tilltala Kirsten med Doktor Borg dags för mig att avslöja mitt tilltag.

Jag borde vara verksam inom lagsport. Där tilldelas ju alla ett smeknamn. Ta dagens Brynäs: "Rödda", "Hilla", "Jägarn" och så vidare. De två första kan jag lista ut, baserat på efternamn. Men Jägarn på Jonsson Fjällby, mannen som fram till nu burit typisk hockeyfrissa? 

Där gömmer sig en gåta för mig att knäcka.

Kirsten knackar på med dannebrogen i handen. Gratulerar mig på min sjuttiosjunde (!) födelsedag. Lånar mig samtidigt Martin Krasniks bok En smal bro över avgrunden. Utgiven på Gyldendals förlag i Köpenhamn, där Kirstens dotter arbetar. 

Modern underhålls fortlöpande med nyutgiven litteratur. Även översatt sådan, från andra språkområden. Till skillnad från danska skolelever, enligt senaste Pisa-undersökningen, älskar Kirsten att läsa böcker.

Bokens långa undertitel lyder Den 7. oktober, jøderne och  palestinenserne, krigen og håbet. Jag undrar vad det är för hopp Krasnik håller vid liv. Om han nu gör det. 

Själv känner jag närmast hopplöshet när jag tänker på mina vänner på Västbanken och hur de har det under Israels ockupation.

Kanske hoppets låga fladdrar hos de blåögda som tror på "fred" eller "en tvåstatslösning". Jag gör det inte. 

Skälet till att Kirsten lånar ut boken till mig är att hon har lyckats läsa hela Mellan klasserna, brevboken Knut Lindelöf och jag begått och som jag förärat henne. I den skriver jag om mina erfarenheter, sex veckor sammanlagt, från Västbanken. 

"Lyckats" är befogat att använda. Språkförbistring råder nämligen mellan svensken och danskan. Tråkigt nog.

Jag läser för närvarande Klara Weiss självbiografi Jag överlevde. Om livet i Budapest under de bestialiska pilkorsarna. Andra böcker jag läst om samma mörka tid i Europas 1900-talshistoria får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag sluppit den ockuperades icke-liv.

På Västbanken lever dock mina vänner, de flesta knutna till Birzeit University utanför Ramallah, som om allt är som vanligt. Och det är det ju. I en oerhört trist mening.