Milljöpartisten som kom ut från tapeten

Från den västtyska  horisonten - jag har svårt att sluta säga Väst och Östtyskland, och av inslag i teve i går att döma, med anledning av 9 november 1989 med början till slutet för DDR, består uppdelningen på flera plan - noterar jag att miljöpartisten Anders Schröder dyker upp i rubrikerna i svenska medier med sitt förslag om att legalisera cannabis. 

Argumentet skulle vara att svensk narkotikapolitik är misslyckad och för sträng. Missbrukare dör. Så Schröders universalrecept blir: Gör drogerna legala, släpp dem fria! Dör då färre? Det har Schröder inget svar på. Huvudsaken kanske att förslaget är fränt och kontroversiellt? Rubrikknipande. 

Jag hade nöjet (observera ironin) att få träffa denne Schröder när jag var inbjuden till Grön ungdoms Gävleavdelning för att föreläsa om medborgarlön. Han gav ett tystlåtet och tillbakadraget intryck. Försvann nästan in i tapeten. Skulle någon sagt att där sitter en blivande riksdagsman, skulle jag vägrat tro det. Han verkade ju inte ha något att säga.

Men riksdagsman blev han. Gled in på ett banaskal när en ordinare Mp-riksdagsman försvann till ett internationellt uppdrag, om jag minns det rätt. Uppbär en ersättning för uppdraget som överstiger vad många svenska universitetsprofessorer har i lön. Inte dåligt, med tanke på en intellektuell utrustning som inte är alltför imponerande, om man säger så. 

Men han är inte unik. Inte ens som kommande från Gävle. Man kunde misströsta om dem med ett riksdagsuppdrag för mindre. Vad som krävs av dem.

Jag har inte kunnat förknippa denne Schröder med någon distinkt, politisk fråga. Nu verkar han ha funnit den. Kanske är han desperat. Och vill raskt slå sig in i offentligheten, göra sig ett namn, bli rubrikmannen för dagen. (Jag utgår ifrån att utspelet inte är förankrat hos Lille Fridolf och kompani. Men f-n vet.)

Utan någon föregående konsekvensanalys eller fundering om vad en legalisering skulle kunna leda till. Huvudsaken det blir rubriker. Så att allmänheten äntligen får veta vem Schröder är. 

Men att göra legaliseringen av cannabis till den viktigaste frågan för en riksdagsman att driva? Man tycker det kunde finnas viktigare i den bekymmersamma samtiden. Men det är klart, någon form av grön koppling finns väl. Växt som växt.

En sak är säker. Nästa år är hans riksdagsuppdrag över. Han kan glida tillbaka in i tapeten. Och tiden i riksdagen blev för kort för att han skall kunna utverka pension. Men han kanske kan sättas på en utredning av något slag. Frälset brukar ta hand om de sina. Dock tveksamt i detta fall.

Andas som en centraleuropé

Centraleuropa är inte i första hand ett geografiskt område, har någon tankestimulerande sagt. Vilket man skulle kunna inbilla sig genom en blick på den europeiska kartan. Det är ett sinnestillstånd. 

Kanske bättre: en sammansatt, speciell men identifierbar hållning. Ett särskilt varande i världen och samhället. 

Men nog är vissa områden mentalitetsmässigt mer centraleuropeiska än andra. Sverige hör inte dit. Sverige är periferi och provins. Efterblivet i en centraleuropeisk mening. Inte att räkna med. 

På en låg intellektuell nivå. Ett sönderfallet offentligt samtal. Ideologiserade universitet. Avsaknad av kritisk reflektion. Emotioner i stället för analys.

Vad är då utmärkande för den centraleuropeiska hållningen? Enklast att personifiera. Ange författare, konstnärer och tänkare jag subjektivt och spontant skulle beteckna som centraleuropéer. Av kött och blod. Färgandes deras ordgärning. 

Kafka. Thomas Bernhard. Heidegger. 

En spretande trio kunde man, med fog, hävda. Ta bara den i mångas ögon kontroversielle Heidegger - en period bländad av korpralen från Österrike. Vad har de således gemensamt, varför sammanföra och välja ut just dessa tre? 

Jag säger inte att de är representativa, jag säger däremot att de i flera avseenden är typiska. 
Och skulle inte kunna finnas på svensk botten. Jag kan, hur jag än försöker, inte hitta någon. 

Jag finner enstaka, kritiskt reflekterande undantag i den malström som karakteriserar det defekta svenska offentliga samtalet, såsom Stefan Lindgren och Jan Myrdal. Även VLT:s utomordentligt begåvade kulturredaktör Erik Jersenius. 

Men jag skulle inte beteckna dem centraleuropéer. Myrdal, med sin utomeuropeiska utblick, beskrev sig själv en gång som en illojal europé, i boken Confessions of a Disloyal European.

Min uppfattning är att vi, med just dessa tre ovan som jag på fri hand valt, kan närma oss hållningens essens. Hur den avviker och sticker ut. Och blir speciell. Vi finner hållningens egenskaper, om än inte alla, hos var och en. 

Kan därigenom markera det tongivande - det som är centraleuropeiskt. 

Den svarta humorn. Den existentiella moralen. Inget är större eller mindre än det enskilda livet. Det individuella ansvaret. Systemaversionen. Alla system nedbrytande för den fria själen och det fria tänkandet. 

Tjänstemannasystemen förlamar och förtvinar, intellektet bakbinds och låses in. Medelmåttigheten triumferar. 

Hemlösheten i världen. Inte för inte löd Heideggers grundläggande fråga som förser oss med nyckeln till hela hans filosofi som är en livsfilosofi: Vad innebär det att vara i världen, att vara till? Efter att genom födelsen ha kastats ut i världen. Och blivit medveten om sin dödlighet. 

Det liv som givits en att ta hand om, vårda och visa omsorg.

Hemlösheten i samhället. Kafkas gestaltande av det moderna samhällets människofientliga institutioner. Den abstrakta, osynliga makten. Adolf Eichmann kunde utgöra ett talande case. Byråkratins utslätade, karaktärslösa ansikte. 

Medborgarens maktlöshet. Sprattlandet i disciplineringens mjuka nervtrådar. 

Som Hannah Arendt, en kvinnlig centraleuropé och inspirerad av Heidegger, tryckte på: problemet är att människor inte tänker. De är med andra ord disciplinerade. Självdisciplinerade och undersåtliga. 

Detta icke-tänkande möjliggjorde Tredje Riket. För att nämna det mest fasansfulla exemplet.

Thomas Bernhards rastlöshet och förakt för det skavande samhället. Olusten och vreden som kokade i hans texter. Att ofrivilligt få samhället på halsen. Sammanhang som stänger dörren bakom en. Förkrymper och plattar till. Tvingar till fördumning och språkförstörelse.

Att vandra på tysk mark, i den region som hyser Köln och Bonn, som jag gör just nu, befrämjar hållningen, kallar fram den annars fördolde centraleuropén i mig. Förklädnaden jag annars bär för att gäcka mina vedersakare kan läggas bort.

Jag kan andas. Inte instängd som i Sverige. Andra ord blir möjliga. Ett annat språk. Ordningsmännen och kvinnorna kommer inte åt mig. Deras språkförvrängningar saknar udd och tar sig inte över gränsen för att bannlysa mig. Påbjuda lydnad och lystring.

Jag är ombord på ett annat skepp än det sjunkande jag nyss lämnade. Jag är fri. Bort undfallenhet och konformism. Grip inte efter mig. Jag går min egen väg.

Det befriar mitt tänkande att vara fullkomligt illojal. En centraleuropeisk intellektuell. En solitär. 

Bild: Peter Dahl, Den siste intellektuelle, 1968

Ingen fackla men Beuys känns närvarande

262 bombangrepp, om jag fattat siffran rätt, utsattes Köln för under andra världskriget av de allierade. The good guys, enligt den västorienterade, officiella historieskrivningen. De tyska städerna skulle, enligt den förintande strategin, läggas i grus och aska. Utsläckas. De allierade var därvidlag ytterst målmedvetna och framgångsrika. 

Grymheterna mot den tyska civilbefolkningen medförde inga efterräkningar. Inget tal om några krigsbrott. 

Segraren skriver som bekant historien. Och tyskarna fick väl bara vad de förtjänade. Nazisterna. Lägg till en kollektiv skuld att bära efter kriget, plågas av och ständigt påminnas om. Aldrig bli kvitt. Städer kan återuppbyggas. Men själars ödeläggande består. 

Jag tar tåget, som anmärkningsvärt nog kallar sig U-bahn trots att det rör sig ovan jord, från Wesseling in till Köln. Från fönstret följer blicken den i novembersolen glittrande Rhen, trafikerad av mäktiga pråmar. Kliver av på Hauptbahnhof för att besöka den omtalade domen granne med stationen. 

I den skall enligt uppgift finnas den Wilhelm Lehmbruck-skulptur som inspirerade Joseph Beuys till att bli konstnär, enligt den senare själv. Kanske hans viktigaste impuls och knuff. Avgjorde hans livsöde.

En brinnande fackla. Konstnären bringar elden till människorna. För att lysa upp. Eller bränna ned det som måste skattas åt elden. Sätt eld på alla högkvarter! Skanderades det en gång. 

Jag finner ingen Lehmbruck. En ung pater, glest skägg och helklädd i rött, som jag artigt och inlindande rådfrågar med Entschuldigung bitte och allt, har aldrig hört talas om honom. Verkar närmast besvärad när han inte kan bistå mig. 

Domen omgärdad av byggnadsställningar och avspärrningar. Svårt beskåda den utifrån, komma tillräckligt nära med mobilkameran. Men på en port lyckas jag upptäckta verk av Ewald Mataré som antog Beuys till Konstakademien i Düsseldorf. Beuys känns plötsligt nära.



















Tanken fanns med denna Kölnresa att söka upp adresser kopplade till Heinrich Böll. Han som tillsammans med Beuys utformade den teoretiska plattform som skulle ligga till grund för FIU, det Fria Internationella Universitetet. Ett universitet där jag skulle velat verka. Uppbyggt helt enligt min egen universitetsidé. Ett tankebefriande och förlösande universitet. 

Fann jag en excentrisk miljardär som kunde hosta upp pengar han annars inte visste var satsa, vore det bara att öppna universitetet. Med den stimulerande plattformen som grund. Konceptet är riggat och klart. Jag anmäler mig redan som rektor med befogenhet att anställa vilka som kan antagas som FIU-medarbetare. 

Jag kan nämligen rekrytera lämpliga sådana. Jag har dem i vänskapskretsen. Given är min förra kollega Monika Wallmon. Kvalar in med sin avhandling om anarkistiskt entreprenörskap. I Beuys anda. Konstnärer som min samarbetspartner Erling Öhrnell. Kalinka Ussing. Ulf Wagner. Med flera. Samtliga beuysianer. Inga problem rekrytera. Men via handplockning.

Melankolikern, den välskrivande Böll. Det dyker upp för många Köln-adresser med Böll-anknytning vid sökning på nätet. Jag ger upp tanken ta mig till någon av dem. Kan inte prioritera vilken. Men påminns om Böll, när jag flanerar på stadens gator. Hans porträtt och böcker i fönstren till bokhandlare. 

Alla hans böcker har jag läst. Många på originalspråket. En stilist av guds nåde. En njutning att läsa Böll. Förutom melankoli, satir och samhällskritik. Modet att gå mot strömmen. 

I domen tänder jag ljus för de bortgångna, dröjer en stund i tyst begrundan med stilla sorg i hjärtat. Släktingar och vänner. Det har hunnit bli så många vid det här laget. Det glesnar runt omkring mig. Hela tiden fylls det på. Bara de senaste veckorna. 

Ofta den svåra känslan av att min stund närmar sig alltmer. Sinnet förmörkas och jag måste mobilisera kraft för att skingra mörkret. Skulle behöva facklan Beuys pratade om. 

Om jag går I Beuys fotspår, går döden i mina. Kan inte skaka av mig den. 

En riktig svensk är ingen flanör

En riktig tysk är ingen intellektuell! Hette det i anti-intellektualismens Nazityskland. En riktig tysk är en handlingsmänniska. Ingen kammarlärd blekfis. Ingen fegis. Tvekar inte att döda, om så krävs. Bort poeter och filosofer. Tänkare och grubblare. In bödlar och mördare. 

En riktig svensk är ingen flanör! Skogsluffare med termos och ryggsäck går bra. Och motionär. Men flanör?! Ut och leka Hjalmar Söderberg eller någon annan bortglömd kuf? Man måste veta vart man ska. Ha ett bestämt mål. Det dagliga levandet får inte sakna avsikt och plan. 

Är du ute och går mitt på blanka förmiddagen?! Kan också låta så här: Är du ute och fingår? I båda fallen utan inköpsväska eller något annat som avväpnande signalerar viktigt eller till nytta. Ute för att konsumera går an, vilket onödigt skräp som helst. Men spankulera och driva omkring - bara så där? 

Frågorna kommer bums från de förslavade. De nyfikna och spionerande. Ett ben i graven. 

En av mina grannar fattade aldrig när jag arbetade hemifrån under min anställning. (Vilket jag gjorde så mycket jag kunde för att inte ledas ihjäl i umgänget med tomma kolleger.) Han upprepade alltid samma frågor när vi stötte ihop och jag inte hann undan: Är du ledig i dag? Eller: Har du semester? 

Till slut frestades jag sluta vara artig och morra ifrån: Jag är arbetslös sedan ett år. Så jag slår dank och rullar tummarna. Kan inget annat göra. 

Skriftställaren odlar flanerandets ädla konst. En inspiratör kommissarie Maigret. Nästan en idol. Om Skriftställaren nu använde sig av sådana. Den piprökande Maigret som till synes planlöst driver omkring. Snubblar över ledtrådar och signifikanser. Osystematiskt och impressionistiskt. 

Det förra mycket viktigt. Det måste ske osystematiskt. Ingen regelbok eller karta som blockerar.

Som professionell flanör tar man sig dit näsan pekar. Med vidöppet sinne - i avslappnad väntan. Det är då det händer. Då man ser och upptäcker saker man inte visste fanns. Inte kunde veta på förhand. Världen skall inte kartläggas. Världen skall uppfinnas på nytt. 

I dag har jag flanerat i Bonn efter att ha tagit U-Bahn (över jord, nota bene), biljetten kostade en spottstyver, in till den forna huvudstaden från det trevliga boendet i en vindsvåning i Wesseling. En liten sympatisk ort som får mig att associera till den lysande teveserien Heimat. Måste se om den. 

Jungfrutur till Bonn. Insupit atmosfären. Stärkt mig med Wienerwurst und Brötchen. Sökt etablera en relation till Bonn, skapa mitt eget Bonn. Tillämpat det jag brukar rekommendera resenärer till Berlin: Se så lite som möjligt! Undvik det du får höra att du bara måste se. 

Turistfällorna - som banaliserar och du lika gärna kan se på nätet. Varför slösa tid på dessa? Var street smart i ordet bästa mening!

Nå, Beethovens födelsehus råkade jag passera. Men det var inte min avsikt. Det bara dök upp i en smal gränd. Från en byst betraktade han mig misstänksamt. Tunga anletsdrag. Påminnande om konsthistorikern Rudolf Broby-Johansen, med en blodhunds ansiktsmässiga framtoning. Säkert trött på alla turister som varit där glott vid och i hans hus. 

Mobben skulle fått spader av Lena

Knallar runt i det nyöppnade Länsmuseet i Gefle. Länge har det varit stängt för att - ja, för att det skulle göras vad därinne? Egentligen. Inte märker jag någon större skillnad. Och utifrån får jag samma deprimerande institutionskänsla som alltid. Tegelhuset ödesmättat tungt i sin arkitektur. Inte särskilt inbjudande. Kunde lika gärna varit en fängelsebyggnad. 

Sätter nog aldrig mer min fot där. Ingen anledning. 

Ut med konsten bland folket! Gator och torg. Jag delar Joseph Beuys konstuppfattning. (Om några dagar besöker jag, om planerna går i lås, för första gången Konstakademin i Düsseldorf, där Beuys ande svävar i salarna.)

På en vägg plötsligt: Lena Svedberg. Jag studsar till. Blir glatt överraskad. Kommentar till riksdagsvalet 1968. Tavlan målad samma år. Jag urskiljer den gamle moderatledaren Yngve Holmberg. Som försökte anlägga Kennedy-look. Pajas bland andra pajaser. Hytte indignerat åt Palme när denne dristade sig till att kritisera imperialistmakten USA. 

Lena medverkade i Puss. En tidskrift som sannerligen inte opportunt skrapade med foten och gjorde sig till för att behaga. Eller försökte vara korrekt. Helt omöjlig i dagens erbarmliga klimat. Där Pippi Långstrump anmäls för rasism och hets mot folkgrupp. På nätet huserar den gapande mobben. 

Bedriver lynchjustis i stället för att låta rättsstaten i förekommande fall agera. 

Jag skulle ljuga om jag inte tillstod att jag känner en växande ängslan för vad som pågår och vart det riskerar att ta vägen. Alltför ofta tänker jag DDR. Men kanske skulle tänka 1930-talets Tyskland i stället. Det är så förgiftat och infekterat. Snart svårt att andas. Som om en kollektiv psykos genomsyrade landet. 

Läser om studenter som protesterar mot att Alexander Bard ska komma till Akademiska Föreningen i Lund  och föreläsa om digitalisering. (1999 hade jag den stora äran att vara inbjuden till den ärevördiga föreningen, där de riktigt stora elefanterna dansat.) Han har tydligen, enligt mobben, gjort bort sig och skall brännmärkas. 

Jag är oklar över på vilket sätt. Det vet bara mobben. 

Vad är det för studenter i den gamla universitetsstaden med ett av Sveriges enda två riktiga universitet?! Samma skrot och korn som de som efterlyser safe spaces och trigger warnings. Vägrar lyssna, argumentera och ta ställning. Vägrar tänka. Gör sig dummare än de skulle behöva. 

Ett anti-intellektuellt klimat, även bland studenter som borde veta bättre. Psykotiska även de. Smittade av tidsandan. 

Lena hade haft det svårt. Samma Lena som valde att för egen hand avsluta sitt liv. Satan vad hon, denna exceptionellt begåvade och politiskt medvetna konstnär, skulle ha behövts i detta unkna, instängda klimat! Liksom även Lasse Hillersberg och andra satiriska konstnärer. 

Mobben skulle fått spader. 

Gravstenar utan namn

”Tala är silver, tiga är guld.” Muttrade min morfar till en förman som gick honom på nerverna. Morfar var sådan, orädd och frispråkig. Drog sig aldrig för att ta bladet från munnen när maktens lydiga lakejer var närvarande. Därför fruktad av dem med extra mycket betalt för att vara hans gissel under de långa skiften i Verket. 

De kunde också få höra: ”Man får inte vara dum, för då kan man bli bas.” Ofta citerat av hans barnbarn som gärna traskat i den beundrades fotspår. Men icke frimodig nog. 

I underjorden är munnarna stängda. Inga ord eller sedvanlig retorik. De döda talar inte. Inte längre. Inte som när de fortfarande befann sig bland oss levande och förväntades tala. De som en gång talade, gör det inte längre. De har slutat tala. 

Så snabbt vi förblekna och tystna, som alls ingenting. Vem skrev? John Berger? Kunde varit han. Han som skrev vackert om hur våra minnen bleknar, såsom fotografier gör det. Det var före den digitala eran, tvingas jag inflika. 

På samma kyrkogård som de mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht vilar, tillsammans med forna kommunistkoryféer som Ernst Thälmann och andra, i Lichtenberg i Östberlin, har jag noterat många enskilda gravar utan något namn häftandes vid dem. 

I en lång rad. Döda tillsammans under samma jordtak. Berövade det namn de bar medan de gick omkring på jorden. Under jordtäcket fråntagna namnet de lystrade till och hängde upp sin tillfälliga, övergående tillvaro på. Nu anonyma. Bortstrukna - tagna av evighet och tystnad.

Jag vill se namn på gravstenar. Födelse- och dödsår. Yrkesbeteckningar. Det må gärna stå Bohem eller Flanör. Hederstitlar. 

Jag har aldrig tyckt om minneslunder. Som om de blott genom halva sitt namn, minneslunder, underlättade för oss efterlevande att minnas. 

Snarare tvärtom. De döda stryks bort som man stryker rader i en eländig text. En efter en. Tills sidan är tom. Vita arken när vi kommer, vita när vi går. Minns inte heller vem som skrev det. Minnet allt sämre. 

Massgravar. Anonymitet. Avidentifiering. Min syster och hennes man vilar i en sådan. Min mormor och morfar. Jag står mellan träden i lunden, kikar ned i gräset. Diffus känsla. Närvarande frånvaro. Likadant varje gång. Är de här - eller inte? 

Att i förintad form tas till minneslund, vad finns sedan kvar att minnas. Snarare en glömskans lund. En behållare av kollektiv aska, som aldrig borde grönska. 

Överlåta till lunden det icke protesterande stoftet. För att de efterlevande skall slippa besvär. Gravvård och tillsyn. Behöva anpassa sina liv, åtminstone i någon del, efter en grav som påkallar, åtminstone viss, uppmärksamhet. 

Varför måste de döda, innan de lämnat jordelivet, bekymra sig. Bry sig om hur de efterlevande har det med deras kvarlevor. Varför ens behöva tänka tanken, ta ett postumt ansvar utan konsekvens. Ändå ingen möjlighet kontrollera om önskan tillgodoses.

Varför inte bara lämna det korta jordelivet och överlämna slutförvaringen till de efterlevande.

Men påminnas behöver vi ännu levande. Påminnas om den död ingen undslipper. Påminnas denna dag. Inte bara då. 

Mörka funderingar en Alla helgons dag. 

Så talar en ledare!

Vi hade hoppas så mycket, efter att vi var så snubblande nära förra säsongen att knipa det guld som naturligtvis hör hemma i Gävle. Och ännu har inte hoppet dött. Fattas bara. Mycket kvar på säsongen. Många poäng att fajtas om. 

Brynäs har inte börjat denna säsong bra, snöpliga förluster. Till vår sorg och besvikelse. Vi hängivna som lever och lider med laget. Men överger det inte, skall omedelbart tilläggas. 

Kanske är det en omvänd Bulan-effekt. Den sprakande Bulan tog med sig den kollektiva energin i flyttlasset när han återvände till Luleå. 

I stället kom den person, Bulans raka motsats, jag elakt brukar omtala som Döden i båset.

Jag är orättvis. Som om spelarna inte bar det det största ansvaret. Många individuellt skickliga spelare i Brynäs. Skridskosnabba. Kreativa. Men det hjälper inte. 

Hemligheten, som inte är någon sådan, handlar om att få dynamik i gruppen. 1 plus 1 skall bli 3, för att klyscha till det. Det är en ledarskapsfråga.

Ledarskap handlar om inte personlighet. Det finns karismatiska och färgstarka coacher men som därför inte får fart på ett lag. Ledarskap är relationer, allt händer mellan människorna i relationen. I en relation är alla ansvariga för att den fungerar.

 Det handlar tillika om att skapa en gynnsam atmosfär runt laget så att spelarna känner sig fria och vågar spela ut. 

Efter att Döden i båset snart hade fått sparken, kom Tommy Sjödin och Janne Larsson, två tidigare spelare med stort och äkta Brynäshjärta. Som kuriosa kan nämnas att jag hade båda som deltagare på min kurs i Sport Management på högskolan. När de rörde sig i korridorerna väckte de uppmärksamhet och nyfikna blickar kastades. 

Rena gratisreklamen för högskolan, som dock inte fattade det fina i kråksången. Heller inte fattade att kursen borde vårdas, i en idrottens region som få andra. Utan lade ned den. Stolpskott i beslutande ställning. Jag kan bara skaka på huvudet åt dem. 

Jag blir glad när jag läser följande från headcoachen, Tommy Sjödin:

"Det måste finnas en glädje i sporten vi håller på med. Vi måste kunna dra på smilbanden, slappna av och få en skön känsla - tycka att det är kul därute. Inte bara känna ångest därute, det är det vi måste bygga upp. Det är så man blir bättre som spelare också."

Så talar en ledare!