Gravstenar utan namn

”Tala är silver, tiga är guld.” Muttrade min morfar till en förman som gick honom på nerverna. Morfar var sådan, orädd och frispråkig. Drog sig aldrig för att ta bladet från munnen när maktens lydiga lakejer var närvarande. Därför fruktad av dem med extra mycket betalt för att vara hans gissel under de långa skiften i Verket. 

De kunde också få höra: ”Man får inte vara dum, för då kan man bli bas.” Ofta citerat av hans barnbarn som gärna traskat i den beundrades fotspår. Men icke frimodig nog. 

I underjorden är munnarna stängda. Inga ord eller sedvanlig retorik. De döda talar inte. Inte längre. Inte som när de fortfarande befann sig bland oss levande och förväntades tala. De som en gång talade, gör det inte längre. De har slutat tala. 

Så snabbt vi förblekna och tystna, som alls ingenting. Vem skrev? John Berger? Kunde varit han. Han som skrev vackert om hur våra minnen bleknar, såsom fotografier gör det. Det var före den digitala eran, tvingas jag inflika. 

På samma kyrkogård som de mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht vilar, tillsammans med forna kommunistkoryféer som Ernst Thälmann och andra, i Lichtenberg i Östberlin, har jag noterat många enskilda gravar utan något namn häftandes vid dem. 

I en lång rad. Döda tillsammans under samma jordtak. Berövade det namn de bar medan de gick omkring på jorden. Under jordtäcket fråntagna namnet de lystrade till och hängde upp sin tillfälliga, övergående tillvaro på. Nu anonyma. Bortstrukna - tagna av evighet och tystnad.

Jag vill se namn på gravstenar. Födelse- och dödsår. Yrkesbeteckningar. Det må gärna stå Bohem eller Flanör. Hederstitlar. 

Jag har aldrig tyckt om minneslunder. Som om de blott genom halva sitt namn, minneslunder, underlättade för oss efterlevande att minnas. 

Snarare tvärtom. De döda stryks bort som man stryker rader i en eländig text. En efter en. Tills sidan är tom. Vita arken när vi kommer, vita när vi går. Minns inte heller vem som skrev det. Minnet allt sämre. 

Massgravar. Anonymitet. Avidentifiering. Min syster och hennes man vilar i en sådan. Min mormor och morfar. Jag står mellan träden i lunden, kikar ned i gräset. Diffus känsla. Närvarande frånvaro. Likadant varje gång. Är de här - eller inte? 

Att i förintad form tas till minneslund, vad finns sedan kvar att minnas. Snarare en glömskans lund. En behållare av kollektiv aska, som aldrig borde grönska. 

Överlåta till lunden det icke protesterande stoftet. För att de efterlevande skall slippa besvär. Gravvård och tillsyn. Behöva anpassa sina liv, åtminstone i någon del, efter en grav som påkallar, åtminstone viss, uppmärksamhet. 

Varför måste de döda, innan de lämnat jordelivet, bekymra sig. Bry sig om hur de efterlevande har det med deras kvarlevor. Varför ens behöva tänka tanken, ta ett postumt ansvar utan konsekvens. Ändå ingen möjlighet kontrollera om önskan tillgodoses.

Varför inte bara lämna det korta jordelivet och överlämna slutförvaringen till de efterlevande.

Men påminnas behöver vi ännu levande. Påminnas om den död ingen undslipper. Påminnas denna dag. Inte bara då. 

Mörka funderingar en Alla helgons dag.