I april fanns han fortfarande och jag hälsade på honom på vårdhemmet i Örgryte. Han kände inte igen mig. Mager. Sjukdomsmärkt. Vi satt vid fönstret i hans rum med Korpenböcker utmed väggarna. Han pratade om fåglarna, inte korpar, vi kunde se från fönstret. Minns inte exakt vad han sade om dem.
Nu har jag avslutat Existentialisterna av Sarah Bakewell. Med den oemotståndliga undertiteln: En historia om frihet, varat och aprikoscocktails. En bok som tog mig med storm, för att använda en sliten klyscha. Jag bromsade in läsningen, något jag sällan gör, men kunde till slut inte undvika att läsa ut boken, höll hårt i den ända till sista sidan och fotnoten.
Den absolut bästa introduktionen, egentligen fel ord för boken är mycket mer än så, till existensfilosofin jag läst. Medryckande och levandegörande. Utan att förenkla eller förytliga.
Konkret och sinnligt doftande. Kaféer och gator i Paris nämns ideligen. Fick mig att längta efter att återse Ljusets stad. Flanörernas huvudstad sedan Baudelaires tid.
Att erkänna döden är att knuffa på livet. Att vi vet att vi skall dö, borde förstärka vår närvaro och livskänsla. Insikten är inte lätt att bära. Men nödvändig att lyfta upp i medvetandet.
Sista sidorna i Bakewells bok handlar om döden. Hon räknar upp dem, en efter en, som gick bort. Camus. Merleau-Ponty. Levinas. Hannah Arendt. Heidegger. Sartre. de Beauvoir. Idel storheter med språket i sin makt. De levde sin filosofi. Kött och blod. Den var inte reducerad till ett akademiskt spörsmål.
På svenska universitet har existensfilosofin, kallas ibland kontinentalfilosofin, betraktats med misstro av de fyrkantiga, anglosaxiskt impregnerade, yrkesfilosoferna. Jag gluttade in på Filosofen på Villavägen i Upsala när jag nyss kommit till lärdomens stad 1968.
Men backade snabbt ut därifrån. Så ostimulerande kändes institutionen. Läste sedan existensfilosoferna på egen hand.
Som de Beauvoir bittert konstaterade: Döden tar ifrån oss allt. Böcker. Resor. Upplevelser. Soluppgångar. Leningrads vita nätter. Fullmånar. Den är en livets övermäktiga fiende.
Erling Öhrnell och jag lägger snart sista handen vid vår bok om döden. Aldrig förr har jag skrivit så avskalat. Jag satt i Vendsyssel i Danmark i somras. Skrev om och skrev om. Putsade. Skar. Tvivlade. Lade till ord. Tog bort ord. Osäker på min text. För första gången.
Den måste testas. Jag får för mig att den är ingenting i sig själv. Den måste överräckas till en läsare. Den är läsaren som har dess öde i sin hand. Texten fullbordas, alldeles för pretentiöst ord, av läsaren.
Gråt inte för mig, Göteborg. Varje gång jag med spårvagnen, 3:an eller 9:an, passerat Bengans musikmecka där uppe på Stigbergstorget har tanken gått till Håkan Hellström. Från början hade jag svårt för honom. Sedan greps jag av hans texter, nyenkel genialitet. Men tröttnade när jag besåg en inspelad konsert från Ullevi. Banalitet dränkte fyndighet.
Gråt inte för mig, Göteborg. Jag kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar