Vi kvinnor måste få en rimlig pension, kräver Ulla Andersson från Vänsterpartiet. (Expressen 8 november 2017) Notera det lilla ordet vi. Ulla Andersson har, såvitt jag vet, att se fram emot riksdagspension. På en hög nivå som dem hon företräder bara kan drömma om. Och efter betydligt färre intjänade år.
Så vilka vi syftar hon på, vilka kvinnor? Vore det inte mer korrekt att säga: ni hårt arbetande kvinnor borde ha en rimlig pension. Därmed också klassbestämma riktningen på tilltalet. Annars måste hon ju mena att kön står över klass. Östermalmskvinnan och städerskan från Rågsved sitter i samma båt.
För att fortsätta den semantiska exercisen är ordet rimlig innehållslöst. Vem motsätter sig kravet? Göran Persson? Någon?
Frågan bör förstås ställas om inte sakfrågan till syvende och sist är viktigast. Andersson kan naturligtvis politiskt företräda kvinnor som lever under helt andra levnadsvillkor än hon. Kvinnor placerade i en annan värld än den ombonade och skyddade på Helgeandsholmen.
Kvinnor med låga löner, dåliga arbetstider och villkor, usel pension och i avsaknad av årskort 1:a klass på tåget.
Hon kan göra sig till taleskvinna för dem. Hon måste ju ändå antas kunna representera dem.
Genom henne får de en röst. Somliga röstar ju också på henne. Kanske i litet hopp om att få (fel ord, det är ingen allmosa eller ett tack som Löfven och andra varit inne på att pensionen är) en pension det går att drägligt leva på. Slippa hamna bland fattigpensionärerna på samhällets botten. Där kvinnorna är överrepresenterade.
Klart står att hon skaffar sig politisk legitimitet genom att tala för undersköterskor och andra. Kvinnor i exploaterad position. Skulle samma kvinnors villkor radikalt (!) förbättras, försvinner legitimiteten. Om inte Andersson byter politisk inriktning. Inte helt uteslutet.
V har ju i takt med vindarna rört sig från stalinism och kommunism till att vara ett vänstersocialdemokratiskt parti. Feministiskt, skulle de själva lägga till. På kvinnornas sida. Dock icke förorternas invandrade kvinnor, nota bene. Där går gränsen för engagemanget och solidariteten.
Vore man en dum och elak jävel från Sandviken, skulle man säga: Prästen lever på synden och Ulla Andersson på de underordnade kvinnorna (fortfarande med undantag för förorternas kvinnor utsatta för hedersvåld och förtryck).
En större fråga seglar in. Om att ha politiken som livslångt yrke, inte som ett tidsbegränsat uppdrag. Aldrig behöva lämna riksdagshuset och förmånerna som möjliggör det goda livet. Jag har aldrig, säger aldrig, hört Ulla Andersson tala om att hon frivilligt avser lämna riksdagen och återgå till ett civilt yrke.
Och varför i himlens namn skulle hon göra det? Då vore hon korkad. Hon kunde ju inte ha det bättre än nu.
Min inte alltför kvalificerade gissning är att hon kommer att stanna kvar i riksdagsbänken så länge det bara går. Och sedan kvittera ut hög pension. Kanske utnämns hon till landshövding i Gävleborg eller ordförande i högskolestyrelsen på hemorten.
Hon slipper, till skillnad från dem hon säger sig företräda, bekymra sig. Löper heller ingen risk att såsom dem slita ut sig i förtid.
Hon är bara att gratulera. Jag önskar bara att hon, för den goda smakens skull, lät bli att säga vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar