Jag älskar Liv och Horace!

Intelligensaristokraten och elitisten Horace Engdahl befinner sig i lite av ett blåsväder i den kungliga huvudstaden, har jag förstått. Krav har riktats mot Svenska Akademien att han skall tvingas lämna densamma, han den forne ständige sekreteraren. 

Det har något att göra med den i spalterna förekommande "Kulturprofilen" (namnet florerar på nätet) och hans mångåriga förlöpningar och sexuella utnyttjanden. 

Jag vet inte riktigt hur kopplingen ser ut mellan förövaren och hans polare (?) Horace, jag bryr mig heller inte särskilt mycket. Jag är betydligt mer bekymrad över hur det skall gå för Brynäs i SHL. 

Och jag bryr mig mer än vad som i Stockholm sig försiggår i de finare kretsarna, som visade sig inte vara så fina, om den pågående teveserien med Liv (Strömquist) och Horace på strövtåg i kulturens Europa. 

Första serieomgången var det han som bestämde resmålen. Fick möjlighet att bravera och lägga ut texten på det snillrika sätt som få andra kultursnubbar förmår. Imponera på den för det mesta glatt fnittrande, om generat eller imponerat vete fåglarna, Liv. 

Anar också en road, småironisk ton i hennes förhållningssätt gentemot giganten. Grabben är ju så mån om att få visa sig duktig för henne!

I andra omgången är det Liv som bestämmer vart de skall ställa kosan. Och nu är det hon som kan. Det är bildkonstnärer som är föremålen för uppsökandet. När Horace var reseledare, var det ordens konstnärer som befann sig i fokus. 

Skillnad på hur de närmar sig konstnärerna. Beror på genus, skulle en feministisk konstvetare säga. Liv är tolkningsöppen och aspektrik, hon kan komma in från flera håll i verken, är aldrig dogmatisk eller tyngd av förhandsuppfattningar. 

Jag får för mig att teoretikern, den analytiske Horace medvetet ligger lågt, om än har svårt många gånger att låta bli att avbryta henne, utreda och lägga tillrätta. Briljera, jonglera. Ibland önskar jag att han inte kunde hålla sig. Han är ju underhållande när han går loss!

Den unga kvinnan och den gamle mannen. Lillsyrran och storebrorsan. 

Låt mig erkänna att jag älskar och njuter i högan sky av programmet! Jag älskar att Horace är dryg och en besserwisser av Guds nåde. En sådan där som skulle ha åkt på spö i Sandviken. 

Älskar att vackra (fnys åt mig bara, gubbstruten som har förstånd att uppskatta kvinnlig fägring, det bjuder jag på) Liv är kreativ och upptäckande, aldrig snabb att försöka låsa tolkningarna. Hon, nå även Horace, är lustskapande. 

I går kväll slog det mig, inte första gången förvisso, att de båda hyser en romantisk konstnärsuppfattning. Därtill en biografisk. Inget samhällsperspektiv anläggs. I så fall enbart diskret och ganska marginellt. 

Jag efterlyser ingen fyrkantig konstsociologisk begreppsexercis, missförstå mig inte. Men det skulle faktiskt kunna lägga något till att också beakta den samhälleliga kontexten.  

Nå, jag längtar redan till nästa onsdag!