Klen efterfrågan på bordsvisor

Lilla London i ymnigt snöfall. Knökfulla spårvagnar, imma på rutorna. Vinglande cyklister i den besvärliga modden. Promenerar från Majorna till Stadsbiblioteket där duvorna burrar upp sig och söker värme på fönsterblecket. 

Sjunker ned med datorn i knäet i en fladdermusfåtölj som ger mig 60-talskänsla. En kompis hade en sådan. Det var som att uppslukas när man satt i den. Inte lätt att komma upp. Man förblev sittande.

Jag har för mig att Björn Afzelius ett tag bodde snett mitt emot biblioteket, på andra sidan Avenyn. Kastar alltid en blick upp mot vad jag tror var hans fönster på översta våningen.  Jämte Wiehe en av frontfigurerna i Hoola Bandola. I ett minnesprogram tillägnat den förre hörde jag den senare på det drygaste sätt uttala sig kritiskt om Afzelius som textförfattare. 

Hur han i början av deras musikaliska samarbete tvingades refusera texter av Afzelius. 

Belåtet och överlägset berättade han om hur han ofta gav Afzelius bakläxa, när den senare testade en sång på honom, och uppmanade honom att börja om på nytt. Men göra det bättre. Han lät som en riktig Bror Duktig. Eller fyrkantig gammal, kriarättande svenskalärare.

Afzelius behärskade den svåra konsten att skriva enkelt. Nå, inte alla texter höll måttet. Det hör man på skivorna han spelade in som soloartist. När han är som bäst, är han dock mycket bra. Han var ingen akademiker. Dessa överutbildade krångelkusar som aldrig kommer till skott när de producerar en text. Skulle stilpoäng delas ut, blev det inte många. 

Nuförtiden öppnar jag aldrig en akademisk avhandling. Livet för kort för dylika. Den sista blev en doktorsavhandling för ett par år sedan om anarkistiskt entreprenörskap. Den kvinnliga författaren (Monika Wallmon) kunde, till skillnad från sina kolleger, skriva. Avhandlingen mycket stimulerande för en grånad anarkist.

Gunnar Ekelöf, en av 1900-talets främsta modernistiska poeter och han skrev sannerligen inte enkelt, hade som sina husgudar Helmer Grundström, Nils Ferlin och Evert Taube. Poeter som behärskade den fasta formen och kunde rimma. Ekelöf förstod kanske bättre än någon annan hur svårt det är att skriva så. 

Min salig mor var en hejare på bordsvisor. Därför också ständigt ombedd förfärdiga dylika till födelsedagskalas när det fylldes jämnt, eller vid bröllop. Turalleri, turallera använde hon alltid. Annars fungerade det inte. Och jag hör i bakhuvudet: När Rut och Holger knyta hymens band / Turalleri, turallera / Tillsammans de segla mot lyckans land / Turalleri - hurra!

Sonen går i hennes rimspår. Spontanrimmar ofta. Ibland blir det fyndigt. Andra gånger skräp.

Tyvärr är efterfrågan på bordsvisor klen i dessa dagar. Beställningar tages hursomhelst emot! Honoraret kan vi alltid komma överens om.