Pelle Olsson ny huvudtränare i Sandvikens IF, läser jag i husorganet. Ajaj. Nu väntar tillknäppt försvarsspel och målsnålhet. Motsatsen till fest och underhållning. Kulram icke nödvändigt ta med till Jernvallen. Om man säger så.
Min pappa höll på SIF. Rödvästarna. Sveriges Arsenal, som de kallades. Åsyftandes dräkten. Grannen Holger på samma avsats i trappuppgången på Barrsätragatan 48 höll på Sandvikens AIK, SAIK.
När SIF vunnit, den verkliga storhetstiden inföll för övrigt på 50-talet med eleganten Arne Hodin (borde varit given i A-landslaget, skamligt han inte var det) och de andra lirarna av högsta allsvenska klass, surnade han till och hälsade inte på pappa.
Han unnade inte ärkefienden någon framgång. Pappa kvitterade genom att le sardoniskt när SAIK förlorat och han stötte på Holger. Så där höll de på. Som pojke uppfattade jag det som att det var på största allvar. ”Vad ni håller på och jollar, pojkar”, kommenterade mamma.
Långt senare fick jag höra av någon att SIF var tjänstemännens lag, SAIK arbetarnas. Så hade jag aldrig tänkt om rödvästarna. Där brandmän spelade. Och skiftgångare i Verket. Ingen kunde försörja sig på fotbollen.
Pappa köpte mig, nästan så fort jag kunde gå, en rödvit dress. Fotograferade mig i den. Gossen snaggad och poserande med en äkta, snörad läderkula framför höger fot. Jag var faktiskt inte så dum med trasan, om jag får säga det själv. Skridskor åkte jag däremot som en kratta. Så ingen risk att jag någon gång, till min pappas besvikelse, skulle ikläda mig SAIK:s svartvita dress.
Jag tränade ett par gånger med SIF:s pojklag. Antar det var på pappas initiativ. Men hade svårt finna mig tillrätta i den hårda atmosfären. Glåpord och påhopp legio. Otrevlig stämning, på gränsen till mobbning av den som inte kunde bita ifrån sig. Min hud för tunn. Jag pallade inte utan hoppade av, säkert till pappas sorg.
SIF var mer än en yttre dress. Klubbmärket, det vackra, står stämplat i hjärtat. För tid och evighet. Och jag följer laget, om än inte på plats på Jernvallen. Sörjer den låga divisionsplaceringen. På läktaren fanns jag när SIF spelade sin sista allsvenska match, för att sedan inte återkomma i den högsta divisionen.
I Gävle Brynäs som gäller. Definitivt inte tråkgänget uppe på Gavlehov. Grannen mitt emot är en hängiven Gefle IF-fan. Och jag försummar aldrig att tråka honom. Mönstret från pappa och Holger upprepas med andra ord. Äpplet faller aldrig långt från päronträdet.
Brynäs, ett lag som älskas över klassgränserna i den alltmer segregerade staden. Dirrar och städerskor - alla älskar laget. Håller reda på spelarnas namn. Kunskapen om laget är utbredd och imponerande.
SIF och SAIK (i första hand bandylaget) var djupt rotade i Sandviken, utgjorde en del av stadens självbild och drömmar. Brynäs är det i Gävle. Mer än så. Laget symboliserar för mig något annat och bortom. En kreativ och offensiv spelstil som överskrider det långsamma och tröga jag annars förknippar med Gävle.
Brynäs har därför alltid för mig stått för det återstående möjliga, en utopisk rest. Brynäs är hoppet. Man behöver inte sitta fast. Acceptera vanor och normer. Inte kunna ta sig ur tankeburen. Själens fångenskap är självvald.
Fläkt och glädje - det är Brynäs. Med den underbara uppmaningen: Flytta på er, här kommer Brynäs! Jag har inte glömt den tröga säsongstarten, den omvända Bulan-effekten med Döden i båset. Men hyser förtröstan. Det har snart lossnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar