Centraleuropa är inte i första hand ett geografiskt område, har någon tankestimulerande sagt. Vilket man skulle kunna inbilla sig genom en blick på den europeiska kartan. Det är ett sinnestillstånd. Kanske bättre: en sammansatt, speciell men identifierbar hållning. Ett särskilt varande i världen och samhället.
Men nog är vissa områden mentalitetsmässigt mer centraleuropeiska än andra. Sverige hör inte dit. Sverige är periferi och provins. Efterblivet i en centraleuropeisk mening. Inte att räkna med. På en låg intellektuell nivå. Ett sönderfallet offentligt samtal. Ideologiserade universitet. Avsaknad av kritisk reflektion. Emotioner i stället för analys.
Vad är då utmärkande för den centraleuropeiska hållningen? Enklast att personifiera. Ange författare, konstnärer och tänkare jag subjektivt och spontant skulle beteckna som centraleuropéer. Av kött och blod. Färgandes deras ordgärning. Kafka. Thomas Bernhard. Heidegger.
En spretande trio kunde man, med fog, hävda. Ta bara den i mångas ögon kontroversielle Heidegger - en period bländad av korpralen från Österrike. Vad har de således gemensamt, varför sammanföra och välja ut just dessa tre? Jag säger inte att de är representativa, jag säger däremot att de i flera avseenden är typiska.
Och skulle inte kunna finnas på svensk botten. Jag kan, hur jag än försöker, inte hitta någon. Jag finner enstaka, kritiskt reflekterande undantag i den malström som karakteriserar det defekta svenska offentliga samtalet, såsom Stefan Lindgren och Jan Myrdal. Även VLT:s utomordentligt begåvade kulturredaktör Erik Jersenius.
Men jag skulle inte beteckna dem centraleuropéer. Myrdal, med sin utomeuropeiska utblick, beskrev sig själv en gång som en illojal europé, i boken Confessions of a Disloyal European.
Min uppfattning är att vi, med just dessa tre ovan som jag på fri hand valt, kan närma oss hållningens essens. Hur den avviker och sticker ut. Och blir speciell. Vi finner hållningens egenskaper, om än inte alla, hos var och en. Kan därigenom markera det tongivande - det som är centraleuropeiskt.
En spretande trio kunde man, med fog, hävda. Ta bara den i mångas ögon kontroversielle Heidegger - en period bländad av korpralen från Österrike. Vad har de således gemensamt, varför sammanföra och välja ut just dessa tre? Jag säger inte att de är representativa, jag säger däremot att de i flera avseenden är typiska.
Och skulle inte kunna finnas på svensk botten. Jag kan, hur jag än försöker, inte hitta någon. Jag finner enstaka, kritiskt reflekterande undantag i den malström som karakteriserar det defekta svenska offentliga samtalet, såsom Stefan Lindgren och Jan Myrdal. Även VLT:s utomordentligt begåvade kulturredaktör Erik Jersenius.
Men jag skulle inte beteckna dem centraleuropéer. Myrdal, med sin utomeuropeiska utblick, beskrev sig själv en gång som en illojal europé, i boken Confessions of a Disloyal European.
Min uppfattning är att vi, med just dessa tre ovan som jag på fri hand valt, kan närma oss hållningens essens. Hur den avviker och sticker ut. Och blir speciell. Vi finner hållningens egenskaper, om än inte alla, hos var och en. Kan därigenom markera det tongivande - det som är centraleuropeiskt.
Den svarta humorn. Den existentiella moralen. Inget är större eller mindre än det enskilda livet. Det individuella ansvaret. Systemaversionen. Alla system nedbrytande för den fria själen och det fria tänkandet. Tjänstemannasystemen förlamar och förtvinar, intellektet bakbinds och låses in. Medelmåttigheten triumferar.
Hemlösheten i världen. Inte för inte löd Heideggers grundläggande fråga som förser oss med nyckeln till hela hans filosofi som är en livsfilosofi: Vad innebär det att vara i världen, att vara till? Efter att genom födelsen ha kastats ut i världen. Och blivit medveten om sin dödlighet. Det liv som givits en att ta hand om, vårda och visa omsorg.
Hemlösheten i samhället. Kafkas gestaltande av det moderna samhällets människofientliga institutioner. Den abstrakta, osynliga makten. Adolf Eichmann kunde utgöra ett talande case. Byråkratins utslätade, karaktärslösa ansikte. Medborgarens maktlöshet. Sprattlandet i disciplineringens mjuka nervtrådar.
Som Hannah Arendt, en kvinnlig centraleuropé och inspirerad av Heidegger, tryckte på: problemet är att människor inte tänker. De är med andra ord disciplinerade. Självdisciplinerade och undersåtliga. Detta icke-tänkande möjliggjorde Tredje Riket. För att nämna det mest fasansfulla exemplet.
Thomas Bernhards rastlöshet och förakt för det skavande samhället. Olusten och vreden som kokade i hans texter. Att ofrivilligt få samhället på halsen. Sammanhang som stänger dörren bakom en. Förkrymper och plattar till. Tvingar till fördumning och språkförstörelse.
Som Hannah Arendt, en kvinnlig centraleuropé och inspirerad av Heidegger, tryckte på: problemet är att människor inte tänker. De är med andra ord disciplinerade. Självdisciplinerade och undersåtliga. Detta icke-tänkande möjliggjorde Tredje Riket. För att nämna det mest fasansfulla exemplet.
Thomas Bernhards rastlöshet och förakt för det skavande samhället. Olusten och vreden som kokade i hans texter. Att ofrivilligt få samhället på halsen. Sammanhang som stänger dörren bakom en. Förkrymper och plattar till. Tvingar till fördumning och språkförstörelse.
Att vandra på tysk mark, i den region som hyser Köln och Bonn, som jag gör just nu, befrämjar hållningen, kallar fram den annars fördolde centraleuropén i mig. Förklädnaden jag annars bär för att gäcka mina vedersakare kan läggas bort.
Jag kan andas. Inte instängd som i Sverige. Andra ord blir möjliga. Ett annat språk. Ordningsmännen och kvinnorna kommer inte åt mig. Deras språkförvrängningar saknar udd och tar sig inte över gränsen för att bannlysa mig. Påbjuda lydnad och lystring.
Jag kan andas. Inte instängd som i Sverige. Andra ord blir möjliga. Ett annat språk. Ordningsmännen och kvinnorna kommer inte åt mig. Deras språkförvrängningar saknar udd och tar sig inte över gränsen för att bannlysa mig. Påbjuda lydnad och lystring.
Jag är ombord på ett annat skepp än det sjunkande jag nyss lämnade. Jag är fri. Bort undfallenhet och konformism. Grip inte efter mig. Jag går min egen väg.
Det befriar mitt tänkande att vara fullkomligt illojal. En centraleuropeisk intellektuell. En solitär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar