Medborgarlön och alla som redan har en

I eftermiddag träffar jag i Lilla London med mötesplats Järntorget, i skuggan av Folkets Hus och den socialdemokrati som dog omfamnad av marknaden, Lena Stark. Driftig person och språkrör för det nya basinkomstpartiet som avser ställa upp i riksdagsvalet nästa år. 

Hon vet att jag inte är så förtjust i ordet basinkomst. Att jag hellre föredrar att säga medborgarlön. Basinkomst leder mig till att tänka socialbidrag. Något man får och något som någon ger en. 

Men jag talar om rättigheter och upprätt gång! Medborgarlön är ett mer offensivt laddat och strategiskt polemiskt ord än det bleka basinkomst. Genererar alltid omvälvande diskussioner. Just om rättigheter och upprätt gång. Människans befrielse. Tvångets upphörande. Själens avdisciplinering. 

Partiet kommer att bli hårt grillat av journalisterna och förtalat av de andra, systembärande, partierna. En fråga företrädarna måste ha ett genomtänkt svar på, är om inte många redan har medborgarlön. Jag tänker på alla inkomna som är arbetslösa och försörjda av samhället. 

Nu talas det i och för sig öppet om låga ingångslöner för att "få fler i arbete" som det slitna mantrat lyder. Obegripligt att facket går med på detta. Det innebär lönedumpning och undanträngning. Tro inget annat. Jag tar förresten tillbaka det där med obegripligt. LO och centrala facket är inte mycket att hänga i julgranen. Dansar efter arbetsköparens pipa. 

Annars är läget gott för partiet. De lär knappast få höra att en medborgarlön inte går att finansiera. Ett sådant argument skjuter sig självt i foten. Lär heller inte få höra att den som icke arbetar, skall heller icke äta. En sådan invändning skjuter också sig själv i foten. Reality speaks.

Kanske kan de som redan har medborgarlön rättfärdiga en mer generell sådan? Kanske behöver det inte ligga det nybildade partiet i fatet utan kan öppna för en fördjupande diskussion? 

Det viktiga blir att få stöd från verklighetens folk, Hägglunds orättvist hånade uttryck. De som företräder partiet får inte sticka ut åt fel håll. De måste vara trovärdiga och tillförlitliga. Inga kisar från Söder eller knasbollar. 

Jag litar på mitt politiska omdöme. Min erfarenhet från åren när jag kvistade land och rike runt och talade mig varm för medborgarlön är att frågan drar till sig en hel del kufiska typer. Fråga mig inte varför. 

Betongsossen Löfven som tycker att vi bör älska när väckarklockan ringer i ottan och vi får (sic!) kliva upp och göra rätt för oss, har för länge sedan förlorat sin hyllade arbetslinje. Så någon sådan kan inte ställas mot medborgarlönen. 

Till syvende och sist har han och de övriga systembärande motståndarna endast ofrihetsargumentet kvar. Människor skall kvarhållas ofria och hör sen! Den politiska klassen styr - ni andra tiger och lyder. Rädda och fogliga. Med i bästa fall otrygga anställningar och taskig lön. 

Det som växer i Sverige är det som Guy Standing och andra kallat prekariatet. Alla som lever under mycket osäkra förhållanden. En otrygghetsskapande tendens som måste brytas.

Jag ser fram mot samtalet med Lena i eftermiddag, lära mig hur man tänker inom partiet. Och vilken valstrategin är.