Året var 1959

Året var 1959. Om nu numreringen spelar någon roll. Jag, kronofobikern, har alltför lätt att börja räkna på år och hur många som gått efter en signifikativ händelse. Såsom när jag förälskade mig första gången, eller när den eller den dog. 

Men året var 1959. Året efter fotbolls-VM i Sverige, det till och med spelades match i mitt Sandviken. Ungern mot Wales, vill jag minnas. Sommaren det året solig och varm, badvattnet i Storsjön behagligt och inbjudande, man ville aldrig gå upp från det, svårt respektera det badförbud som rådde en timme efter måltid.

Pappa köpte mig ett par svarta shorts med gula revärer, det stod FLOYD på dem. I valet mellan Ingemar Johansson och Floyd Paterson höll jag på den senare, tyckte synd om honom, negern. Led när jag i SE såg bilderna från första matchen, Floyds alla golvsyningar.

Min mormor plågades samma sommar svårt av ilskna getingar som vägrade lämna henne i fred. Jag kan inte säga om hon var allergisk. Men hon stördes av dem, hade svårt låta bli slå efter dem. Något som man enligt de som vet aldrig skall göra. 

Jag ser, knivskarpt utan några skuggor, henne framför mig. Vi befinner oss på sommarnöje i Dalarna, Borgärdet nära Svärdsjö. Det har dukats fram söt hallonsaft, getingarna dras till karaffen som står nära mormor.

Min älskade, lilla förkrympta och magra mormor Elin, den hösten 1959, i den metalliska sjukhussängen. På det stora lasarettet i Gävle, ”stan” som vi sa om residensstaden österut. Förkrympt och blek. Märkt av kräftan, blotta ordet skräckinjagande och framkallande associationen av ett inre, ätande djur med svarta pepparkornsögon. 

"Radiumhemmet" signalerade en dödsbringande anstalt, där man med kräftan riskerade hamna. 

Mormor klagade inte. Fann sig, som hon gjort hela livet med umbäranden och dålig ekonomi, olycklig make som velat emigrera. Delade aldrig tankar och känslor med någon annan. 

Jag minns mormors dagliga tystnad, när jag läser Mitt fosterland var en äppelkärna, en bok som återger ett samtal mellan Angelika Klammer och den rumänsk-tyska författaren, tillika  Nobelpristagaren, Herta Müller. 

Samma tystnad mötte hon under sin uppväxt i en by på den rumänska landsbygden. Man pratade aldrig om hur man hade det, svårt och fattigt var det. Någon gång kunde tystnaden brytas genom en kort mening av aforistiskt slag. En mening som behövde tolkas, för den var inte glasklar. 

Modern kunde med sina aforismer anspela på åren som lägerfånge i Sovjetunionen, något hon annars aldrig pratade om. Men det kunde komma: ”Blåst är kallare än snö, törst är mer plågsamt än hunger.” Hennes helvetiska lägererfarenheter, hon överlevde mot alla odds, förvandlades till en universell sanning. 

Barnet Herta förstod att det var lägret och vistelsen där hon anspelade på. Kanske bearbetade hon det svåra med hjälp av aforismer, tog det svåra till språket och orden, kunde inte göra på något annat sätt. Symboliserade, kunde Lacan ha sagt. 

Plötsligt minns jag från tiden som mentalskötare på Ulleråker en kvinna, ogift dotter till en rik Upplandsbonde som dagarna i ända yttrade deviser typ ”den som spar han har”, ”hellre brödlös än rådlös”. Kanske bonden som stoppat in dessa ordspråk i dottern. Hon hade matats med dem tills hon gick i stå och måste tas in på mentalsjukhus. 

Jag minns inte vad hon hade för diagnos men ser framför mig hennes håriga ben. Egentligen var hon ju klok och förståndig, bara klokheter hon släppte ifrån sig. 

Blott sextiosex år gammal blev mormor. Två år yngre än jag i skrivande stund. Ett alldeles för kort liv. När jag tänker mormor, tänker jag liten fågel: en liten gråsparv som inte krävde mycket, som om hon inte hade rätt att kräva något, tuktades av den stränge fadern som när han fick veta att hon var gravid med min mor, hävde ur sig: Om jag var du, skulle jag gå i Kanalen. 

Han kunde bitit av sig tungan, ångrade det sagda hela livet, han som utbränd vid de heta ugnarna efter tjänat som martinsmältare gick bort femtiotvå år gammal. Jag tillser även hans och hustrun Katarinas grav, de vilar nära mina föräldrar. Varje gång kommer hans uppmaning till mormor för mig. 

Kanske sökte hon inte läkare i tid, ignorerade tecknen, symtomen, varningarna. I Sandviken fick man inte vara klen. Socialdemokraternas arbetslinje gällde, utan att termen brukades. Man sa i stället att man måste hugga i. Göra rätt för sig. Inte ligga andra till last. Arbeit macht frei kunde det stått över centralporten till Verket.