Tänk bara på Stig Sjödin!

Mitten på 1960-talet. Tidig morgon i mars månad. Smedsgatan i Sandviken. Trerummare med lyhört mellan rummen. Jag dröjer mig kvar i bädden. Hör mina föräldrar lågmält samtala därinne i sovrummet. De låter glada. Mamma: "Tänk bara på Stig Sjödin!" 

Jag hör inte vad pappa svarar. Min far som om något år ska insjukna i den leukemi som långsamt dödar honom. 

Sjödin och mamma var barndomskamrater på Bruket. Han lämnade Verket och staden, måste bort. Det ryktades att verksledningen läste honom i smyg - diktsamlingen Sotfragment - för att få veta hur gubbarna på golvet tänkte. 

Jag hade, utan att berätta det för någon och definitivt inte mina föräldrar, skickat in en dikt till Arbetarbladets nystartade - den växande tonårskulturen måste ju bara speglas! - ungdomsbilaga Träffen. Redaktör Alf Lundkvist. Sedermera känd tevereporter. För tidigt avliden. 

En socialrealistisk dikt jag betitlat Lugnet och som verkligen inte kunde tillskrivas några litterära kvaliteter. Jag mötte spott och spe från illasinnade kamrater. Som utantill citerade särskilt töntiga rader. Medan mina kinder rödfärgades.

Lundkvist slog upp den stort. Intill den ett foto på mig med långt hår. Händerna knutna såsom i bön. Ansiktet andäktigt. Fotot från Sveriges Radios popbandstävling i Falun. Där vi höll på att vinna uttagningen. Jag var solosångare i vårt band. 

Jag tror att mamma med sitt uttalande om Sjödin var stolt över mig. Tyckte inte det var jolligt att jag skickat in dikten. Tyckte inte heller dikten var jollig. Kanske anade hon att jag redan börjat kika åt ett annat håll än Sandviken och Verket. Och hade inget emot det. 

Hennes liv tog ju sig en annan riktning än den hon önskat. Av försörjningsskäl. Nu kunde hon flytta över de övergivna livsdrömmarna på mig, ende sonen. Min syster hade flyttat hemifrån. 

Varför jag dristade mig till att skicka in den handskrivna dikten kan jag inte riktigt svara på. Fåfänga? Eller ville jag knuffa på mig själv, den unge spolingen med spirande författardrömmar. Men fram till inskickandet hade jag legat lågt med att visa någon vad jag skrev. Inte riskera att stämplas händig eller jollig! 

Eller få kastat mot mig att jag inte skulle tro att jag var någonting. 

Jag fortsatte skriva utan att göra något väsen av det. Farsan tog en dag hem en behändig liten brun låda från Verket med stabilt hänglås. Morsan strök ofta runt lådan, nyfiken på innehållet. Framförallt när hon tyckte att det skramlade. Ölflaskorna med Bocken på etiketten förrådde mig.

Farsan försåg mig med lådan, utan att jag bett om det. Han verkade förstå ändå vad jag behövde. Där kunde jag tryggt förvara mina skrivövningar. Bland dem erotiska noveller. Inte särskilt grova. Jag lovar. 

Inspirerade av publikationer som den förhållandevis oskyldiga Piff som inhandlades i kiosken bredvid Centralporten. Snabbt upp med pengarna, alltid exakt summa ned på öret, på disken. Riva åt mig tidningen, sedan pysa i väg snabbare än en avlöning. 

Försökte dölja ansiktet för den som effektuerade den blygt och med knappt hörbar röst framförda beställningen.

Skrivandet har fortsatt. Jag lever mitt liv skrivande. Skriver mitt liv. Jag ville inte leva annorlunda. Om vi inte symboliserar, dör vi. Enligt en klok fransk terapeut. Jag skriver (!) under på det.

Det finns de som jagar efter fruntimmer. Eller häller i sig rusdrycker. Jag skriver.