Lagstifta om civilkurage?

Metoo-kampanjen befäster den mörka bild jag länge haft av svenska arbetsplatser. Att de är befolkade med fega figurer som inte säger ifrån utan låter sig behandlas hursomhelst. 

Civilkurage och mod lika med noll. Och så till det lägg eländiga, fega chäfer som i sin konflikträdsla låter saker bero och låtsas som ingenting. Bara de förkrympta klarar sig själva, är de beredda att blunda eller sälja ut medarbetarna. 

Det gäller inte "bara" sexuella trakasserier. Det blir bara extra tydligt då. Men varför alla kvinnor som nu träder fram i samlad trupp aldrig enskilt omedelbart sa ifrån och försvarade sig med näbbar och klor, det skulle jag bra gärna vilja veta. Efter vad jag kan förstå, så gjorde de allra flesta inte det.

Varför? Egentligen? Jag skulle vilja ha svar på det, utan bortförklaringar av mer eller mindre rimligt eller förståeligt slag. Det går ju alltid att skylla på något för att slippa agera. Men vi är aldrig bara hjälplösa offer. Att påstå det reducerar och förminskar oss, berövar oss vår värdighet som mänskliga varelser. Vi bär ytterst ansvar för våra egna liv. 

En gång fanns det en informell sammanslutning i Sverige som gick under namnet Exodus. Individer av olika kön och ålder som mobbades och behandlades illa på sina arbetsplatser. Utmärkande för just dessa i Exodus, visade forskning, var att de besatt egenskaper, hedervärda sådana, som normalsvensken inte har. 

De var rakryggade och demonstrerade integritet. Vägrade tiga om missförhållanden de bevittnade på sin arbetsplats. Utan att det går att stämpla dem "rättshaverister" (missvisande ord som stigmatiserar individen och felaktigt placerar skuld på denne) eller "bråkstakar". Om än ihärdiga. Med hög moral.

Besatt egenskaper som vi alla förstås borde ha och förmedla till våra barn. Straffades för det, paradoxalt nog kunde det tyckas. På olika mer eller mindre vidriga sätt. Mobbades eller gicks förbi vid befordringar. Fick sämre lön än de borde haft. Placerades utan arbetsuppgifter med tomma skrivbord ute i kylan med tyst förhoppning om att de skulle säga upp sig själva. 

Jag kom att träffa flera av medlemmarna i Exodus som kunde berätta de mest hårresande saker från sin organisationsvardag. Risk förstås att man bryts ned av att utsättas för det som skedde. Börjar tvivla på sig själv.

Maria Modig skrev en fin liten bok om vad hon kallade den nödvändiga olydnaden. Nödvändig på flera plan, inte minst för verksamhets- och organisationsutveckling, vilket man tenderar att inte fatta när man från ledningshåll premierar lojalitet och anpassning. De "olydiga" är de mest engagerade och kreativa medarbetarna. Mest värdefulla.

Sverige lider av ett besvärande olydnadsunderskott. Som anställda kryper vi och gör som vi blir tillsagda. Som Metoo visar tillåter många av oss till och med att det tafsas och kladdas på oss. 

När makt och överhet inte hör, då kan vi vara kaxiga. Eller när vi fått i oss en grogg. Eller slipper skylta med namnet. Stå för våra uppfattningar. Eller gömma oss i flocken.

Kaxiga - när det inte kostar oss något. 

Och så frågar vi oss, enfaldiga troskyldiga varelser, hur nazismen i Tyskland blev möjlig! Konformitet och blind lydnad - i förlängningen massmord. Titta bara på vårt eget land. Som om det inte skulle kunnat hända här. 

Vad göra? 

Politiska partier, minns inte vilka och det spelar ingen roll, föreslår på fullt allvar att man ska lagstifta om att vi har skyldighet att ingripa när vi bevittnar misshandel eller våldtäkter. Jojo, som om det skulle räta upp vankelmodets Svensson. Fan tr´ot. 

Vi kanske ska föreslå att det lagstiftas om civilkurage? Vilken blir påföljden vid lagbrott, i så fall?

Ack, detta eländiga fega folk! Undersåtar. Obotligt.