Tänka är stort men känna är större

När vi slutar att tänka, händer saker som kanske inte borde hända. I eftertankens bleka ljus fladdrar sanning och insikt. Men dessvärre för det mesta kanske för sent. 

Filosofen Hannah Arendt skrev skarpsynt om detta, om konsekvenserna av att sluta tänka. Både på ett individuellt och ett kollektivt plan. Med egen erfarenhet från nazismens Tyskland som tvingade henne, judinnan, att gå i landsflykt i USA.

En riktig tysk är ingen intellektuell, kunde det skränas i Hitlers av affekter genomsyrade Tyskland. Arendt var en intellektuell. En av de skarpaste under 1900-talet. 

Hon sökte empiriskt bevis och talande illustrationer för sin tes. Adolf Eichmann hennes mest kända case. Den färglöse ärkebyråkraten Eichmann i den skottsäkra buren under rättegången i Jerusalem. 

Jag gjorde bara min plikt. Jag lydde bara order. Underförstått: Skulle jag ha tillåtit mig att tänka kritiskt om vad som skedde, rent av ifrågasätta det som ålades mig, då hade jag riskerat min egen livhank. Självbevarelsedriften gynnas av att man stänger av tänkandet. Och alla vill väl leva. 

På samma sätt kunde kapos i lägren tyst eller öppet försvara sin hållning. Det gäller dig eller mig. Föreligger inga andra alternativ. 

Eichmann-syndromet kan tas ned till den banala organisationsvardag många av oss befinner sig i. Lojaliteten. Underlydandet. Mellancheferna. Även medarbetarna. "Man måste gilla läget" som Svante, akademichef vid en svensk högskola, brukar säga. Okritiskt finna sig i allt som kommer uppifrån. Då premieras man. 

Lion Feuchtwanger och andra har inifrån levandegörande skildrat hur det allmänna känsloläget och klimatet påtagligt förändrades i Tyskland i slutet av 1920- och början på 1930-talet. Eller om det var redan föreliggande underströmmar som blev manifesta, bröt igenom det civiliserade förnuftets tunna is. 

Människor, vanliga tyskar, började känna annorlunda. Bort medkänsla och humanitet. Blunda för fasorna, eller delta aktivt. En totalitarism som börjar i känslan. Denna hjärtats totalitarism tog sig konkreta uttryck med statsledningens goda minne. Tänk inte på eller igenom vad du gör - släpp fram den brutala känslan!

Feuchtwanger blev ofrivilligt ett ögonvittne, han satt på första parkett i Berlin när projektet Tredje Riket iscensattes. Boken Oppermanns utgör en iskall dokumentation i fiktionens form. 

I samtidens Sverige bevittnar vi samma fenomen. Det är hjärtats diktamen som skall tagas. Öppna edra hjärtan, uppmanade en tunnhårig statsminister och slog ut med armarna. Risk- och konsekvensanalys av en exceptionellt generös insläppningspolitik, generösare än något annat lands i Europa? Så hjärtlöst och kallt att efterlysa detta! Har du inget hjärta?

I mitt Europa bygger vi inga murar, utropade känslomässigt starkt och publikknipande till rungande  applåder en annan statsminister på ett torg mitt i Stockholm.

SVT-journalisten Fredrik Önnevall dokumenterade hur han smugglade en pojke genom fem länder i Europa till Sverige. Bröt mot lagar och internationella överenskommelser. Dömdes för människosmuggling men domen är överklagad. Jobbet har han fått behålla.

Kritiskt reflektera omkring implikationerna för journalistrollen? Så hjärtlöst! Nästan osmakligt. Önnevall kände med pojken, han led ju med honom och hans förfärliga situation. Hur kan du låta bli att känna likadant!

Afghanerna som får stanna efter kohandel mellan regeringspartierna och upprivna, fattade beslut. Vad med rättsstat och asylrätt? Alla som ljugit om sin ålder? Hur kan du vara så kall? Det handlar ju om ömmande fall! Vill du skicka dem till en säker död?

När vi slutar att tänka, måste vi vara beredda att ta konsekvenserna. Det är förstås enklare att bara strunta i det. Stäng edra hjärnor! Läs för Guds skull inte Arendt, det säger jag bara.