Den sista grisen?

Horace Engdahl hörde jag talas om för första gången för många år sedan. Det ryktades om ett kulturellt underbarn i kungliga huvudstaden och att litteraturprofessorerna ville förläna honom akademiska utmärkelser på sidan om de vanliga karriärvägarna. Enkom för att denne unge man var så exceptionellt begåvad. 

Skröna? Jag vet inte. Kanske bara rykten. Kanske personal branding från någon eller några. För att den upphöjde skulle ta sig in på det litterära fältet. Och ett namn inbringandes ett ansenligt kulturellt kapital skaffade han sig snart, förvisso.

Jag tog sedermera del av Knut Ahnlunds verbala utskåpning. Ett rent mord i ord på en uppburen, till synes redan oantastlig. Ahnlund drev tesen att Engdahl skrev ytterst obegripligt. Måhända hade den senare ohjälpligt trasslat in sig i sin teoretiska snårskog och inte kunde ta sig ut. Vad jag vet, försvarade sig aldrig den upphöjde mot Ahnlunds beska, för att inte säga ilskna, utfall. 

Det kändes som om Ahnlund innerligen tröttnat på akademikollegan. Nu fick det vara nog, Ahnlund orkade inte längre hålla masken. Bakom obegripligheterna var kejsare Engdahl naken. 

Kulturprogrammen i tv, de fladdrigt redigerade strövtågen på europeisk mark med uppsökandet av skimrande platser, tillsammans med Liv Strömquist var lustfyllda och jag satt som klistrad vid rutan. Härligt dryg och docerande var Engdahl. Besserwisser och Bror Duktig. Men skam att säga njöt jag av hans elitistiska performance.

Klart man skall skilja på text och person, hålla sig uteslutande till den förra och inte blanda in författarpersonlighetens eventuella defekter. Men svårt att låta bli, när bilden av Svenska Akademien och dess ledamöter rämnat. Jag har fått en annan bild av Horace. Han har ramlat av sockeln. Och det påverkar mitt läsande av honom. Sorry to say. 

Meningar som förr kanske hade livat upp, känns plötsligt bara fåniga och pompösa: "Av alla känslor som man kan förstå är den löjligaste den att hata de rika." (Den sista grisen, s. 180)

Den senaste tidens avslöjanden om Svenska Akademien lämnar, i mina ögon, inte fri lejd för intelligensaristokraten, de solkar ned även honom. Lägenhetsaffärer. Pensioner. Skyddandet av den så kallade Kulturprofilen, Engdahls kompis, som den senare försökte fixa livslångt stipendium till. Som om jäv icke funnes i de pudrade salongerna. 

Glansen flagnar. Kanske är, hur låta bli att tro något annat, den gode Horace likadan som alla andra när möjligheten öppnar sig för att berika sig själv. Och fingrarna dras till syltburken, stipendierna och det goda livet. I skydd av Akademiens etablerade anseende och förtroende. 

Det gäller ju för aristokraten att slippa det trista liv många medmänniskor som har det knapert lever: "Jag avskyr människor med dålig ekonomi och gör mitt bästa för att undvika dem." (Den sista grisen, s. 82)

Kanske levde Horace salig i sin tro att han var bortom granskning och upptäckt, skyddad i en finkulturell gräddfil. I den egocentriska inbillningen att han lyckats med sin personal branding och gick fri. 

I akademiledamoten, bakom fracken, ropar en liten gosse som vill bli hämtad på kindergarten: "Jag är rädd för att glömmas bort." (Den sista grisen, s. 96)

"Kvinnor ser aldrig så dumma ut som när de tror att de förstår det som en man inte förstår om sig själv."  (Den sista grisen, s 267) Ebba Witt-Brattströms inifrånskildring i bokform av äktenskapet med Horace, vittnesmål om fula ord och fysisk brutalitet, har jag hört andra tala om. Jag har inte läst hennes bok. 

Jag läser, kulspetspennan redo för understrykningar, aforismsamlingen Den sista grisen. Engdahl är en styv stilist. Inget tvivel om detta. Men det blir tjatigt i längden, jag tråkas ut. Och stilen är inte befriad från nästan hårresande plattityder. På sina ställen är kejsaren naken, för att hänga på Ahnlund. 

Texten lever inte, för det mesta. Jag saknar kött och blod - bortom egocentriskt poserande och formuleringsmekanik. Plötsligt infinner sig dock ett styng av medkänsla:

"Det ger ett sorgligt intryck när gamla människor klär upp sig." (Den sista grisen, s. 191) 
Och när upphöjda tappar sin mantel. 

Den desperata önskan från den välanpassade, belevade middagstalaren uppfylldes med råge, vet vi nu med facit i hand: "Å, att få svika sig själv! Att få göra fel en enda gång!" (Den sista grisen, s. 203) 

Stackars Horace!