Häromdagen mejlkonverserade jag med Annalena, en av de klokaste kvinnor jag vet. Huvudämnet gruppvåldtäkter. Föranlett av den senaste i Malmö. Senaste, inte den sista vilket är trist att behöva understryka, vad Löfven än i sitt jultal till nationen tomt babblar om "frihet till trygghet". Han gör ju ingenting åt sakernas onda tillstånd, bara tjatar sitt "oacceptabelt" eller "det är inte okej".
En gruppvåldtäkt i en lång rad och de verkar aldrig ta slut. Ung kvinna våldtagen "under tortyrliknande förhållanden", som det fasansfullt nog uttrycktes i medierna.
Detaljer finns, de går att ta reda på för den som vill. Men jag avstår från att föra dem vidare. Helt enkelt för gräsliga. Vad är det för bestialiska monster som vandrar fritt omkring på Malmös gator? Och det enda polisen har att komma med är att uppmana till att undvika vissa platser. Man tar sig för pannan. Ska vi sluta gå ut i Sverige?
När jag var ung, det värsta man kunde råka ut för var att bli gravid, avslöjar Annalena. Det fruktade man mer än något annat. Men inte våldtäkter. Definitivt inte gruppvåldtäkter. Sådant fanns bara inte.
Något avgörande har hänt. Och det är inte följden av någon plötslig och okontrollerbar naturkatastrof som drabbat landet. Det är inte oförklarligt. Och det har inte med "patriarkatet", "könsmakt" eller "strukturer" att göra.
Ideologiproducenter som FI, med Schyman i spetsen, kämpar med näbbar och klor för att med sin makten hjälpande retorik dölja verkligheten, men denna talar tydligt sitt språk. Om man lyssnar. Och är sanningsenlig.
Du har hamnat i nostalgiträsket, konstaterar Annalena med hänsyftning på mina senaste, tillbakablickande, texter. Det är en ömsint kommentar. Och hon förstår det som att jag behöver fly samtiden för något bättre. Det som en gång var.
Helt klart. Så är det, åtminstone till en inte så ringa del. Jag är nostalgisk och blir det alltmer - eller klarsynt. Jag vill inte befinna mig i den förstörda samtiden, det svarta samhällstillståndet. Med handlingsförlamade politiker. Helkorkade men tongivande opinionsbildare som Schyffert och kompani.
Legitimerande fortsatt brottslighet. Utan att fatta det själva, agerande nyttiga idioter.
Förr pekade man på Sverige som det goda exemplet. Nu varnar man, inte bara från den danska horisonten: Akta er så att det inte blir som i Sverige!
Häromdagen en tafatt, nästan stammande, Ylva Johansson i tv: De [invandrarna] måste lära sig svenska värderingar. Journalisten: Men varför har ni inte betonat detta tidigare? Johansson, med långsam, trevande röst: Jag vet inte så säkert.
Kyss Karlsson! Eller Löfven! Det vet hon visst. Man har beskyllts för att vara rasist och främlingsfientlig om man dristat sig till att prata om den anpassning som ovillkorligt måste ske till det svenska. Nu står vi där. Unga kvinnor, sargade och traumatiserade.
Och inte räcker det med att predika värderingar, det måste följas av stränga sanktioner. Man, de inkomna våldsmän från medeltida kulturer det är fråga om, hör inte hemma i vårt land om man bryter mot de regler vi betraktar som okränkbara. Svårare än så är det inte.
Apropå nostalgi. Såklart jag vill tillbaka till något som var bättre och som jag också själv upplevt, idiotiskt vore det annars. Men det går inte. Jag kan inte vrida klockan tillbaka.
Borta är det förflutna, gårdagens Sverige. Det som var bättre.
Bilden: Konsumbutiken i Sandviken, där min mamma arbetade. Ett stenkast därifrån bodde min mormor och morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar