Han som vid en konsert sågade sig i benet med en motorsåg. Uppfattningarna gick isär om det var med vilje eller blott en olyckshändelse. Utstuderat, eller om han bara slant.
Effekten densamma, vilket som. Ryktet om en konstens enfant terrible fick vatten på sin kvarn.
Welin var homosexuell. Jag skrev en gång om honom (baserat på hans självbiografi). Tydligen har han inte lämnat mig. Utifrån en teori om att hans läggning, här måste man i dessa tider vara försiktig med ordvalet, förklarades av hans längtan att stanna i symbiosen med modern.
Och av hans vägran att bryta den och träda ut i det skillnadens rike där symbiosen är bruten. En våghalsig teori, det medgives. Politiskt inkorrekt. Men jag föredrar att tänka fritt, bortom politik och ideologi.
I samma veva skrev jag om tre andra manliga konstnärer: Beckett, Bukowski och Lundell. Om deras hantering av livet efter modern. Jag lekte med ordet post-modern. Med samma betoning på symbios och närhet: det lika, det samma och det obrutna.
Det är för starkt att använda ordet förklara i sammanhanget, eftersom inget egentligen förklaras. Att teoretisera är att skåda, har Johan Asplund sagt. Rimligt, i mitt fall, säga att infallsvinkeln och det valda perspektivet kastar ljus.
Av de uppräknade var endast Welin öppet homosexuell. Jag sökte efter en gemensam nämnare och fann den i det post-modern(a): hur man som vuxen man lever i och med detta. Kanske skördade själva sökandet ett och annat. Slutsatserna må gott och väl vara preliminära. Jag tänker vidare.
Teorin är inte okontroversiell. Den vilar på en modell som är kärnfamiljens och skulle av normkritiker avfärdas som heteronormativ. En modell där fadern spelar en central, för att inte säga avgörande, roll för inträdet i skillnadens rike. Som den franske terapeuten Jaques Lacan kallade den symboliska fasen.
Tillsammans med modern befinner jag mig som barn i den presymboliska eller semiotiska fasen, innan fadern ledsagar mig in i språket och den samhälleliga ordningen. Terminologin inte lättsmält, det medges.
En stark moder och en svag fader förstärker den barnsliga, mycket förståeliga men orealistiska, längtan efter att stanna kvar i symbiosen. Kanske finns här en nyckel till konstnärskapet, behovet av att sublimera smärta och uppbrott: symbolisera. (Om vi inte gör det, dör vi psykiskt, skulle Lacan säga.) Det definitiva avsked som ingen nåd erbjuder.
Konsten att umgås med barska livsvillkor - efter den ljuvliga föreningen med modern. (Nota bene, jag är förtrogen med Melanie Kleins, ljuvligheten spräckande, svartvita teori om det goda och det onda bröstet, men lämnar den därhän denna gång.)
Welin var, som jag förstått det, ingen lycklig människa. Ja - vem av oss är det, då?! Hör jag någon genast, med kanske ledsen stämma, ropa.
Det finns de som hävdar att det lyckligaste tillståndet i våra korta liv, det upplever vi prenatalt. (Den brittiske antipsykiatrikern Ronald Laing skulle inte oreserverat ha instämt i detta. Han hävdade att fostret noterar allt som sker därute i omgivningen. Och påverkas i positiv eller negativ livsriktning av det.) I det omhållande, varma fostervattnet.
Psykoanalytiker kallar det för det oceanografiska tillståndet. Där finns inga gränser. Det är paradisliknande. Varför lämna det varma rummet och träda ut i det kalla, som poeten Lars Gustafsson metaforiskt fångade det.
Inte konstigt att vi gallskriker när vi föds. Livet utanför moderns kropp, denna varma behållare, väljer vi inte frivilligt. Vi kastas ut.
Så där våghalsigt kan tankarna gå en tidig morgon när sömnen vänder en ryggen!
Läsa och lyssna
Lasse Ekstrand: - : "...min dyra, älskade Mamma!" Fyra postmodern-ister: Beckett, Bukowski, Lundell och Welin. Presenterad vid konferensen Kvinnovetenskapens vadan och varthän i Göteborg 19-20 april 1996
- : Mannen som skrev sitt liv. Om Karl-Erik Welin. Montage nr 43 (1997)
Mikael Strömberg i P2 om Welin: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/488088?programid=4112 (Ett mycket hörvärt program!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar