Ingen översittare utan din medverkan

Jan Stenbecks kontor en gång i tiden, djärv entreprenör har begärt audiens hos Gudfadern, beryktad för att med sitt burdusa sätt kunna framkalla rädsla: Du har pengar, jag har en fantastisk idé. Jag vill ha två miljoner. Stenbeck: Du kan dra åt helvete, men du kan hämta en miljon i kassan på vägen ut.

Sant eller falskt? En av många skrönor om denne mytomspunne man, säger man Jan Stenbeck, säger man i samma andetag skrönor. Storytelling som det heter på företagsekonomiska. Kanske uppskattade han en modig entreprenör som inte kröp eller fjäskade.

Stämmer det att han visade han porrfilm vid ett tillfälle för kvinnliga chefer, förespeglande dem att filmvisningen skulle handla om ledarskapsutveckling? Enbart för att testa vem som hade civilkurage och först av alla skulle slå näven i bordet och avbryta visningen. 

Ligger det något i att Stenbeck avskydde ja-sägare? Kanske inte. Däremot sant att hans ledarstil var despotisk och att han kunde lägga sig i detaljer, ringa upp chefer och ha detaljerade synpunkter på det operativa, han kunde inte hålla fingrarna borta.

Sant är också att han, när han gick in i mediebranschen, knöt välkända rödskägg till sig och placerade dem i ledande positioner, motiveringen given: De är smartare än alla andra och jobbar mycket hårdare. 

Sant är otvivelaktigt att han ägnade sig åt omåttligt, och då omåttligt i ordets mest bokstavliga mening, frosseri, ibland tillsammans med den korpulente kriminologen Leif GW Persson. Blott sextio när han gick bort, fet och oformlig och det kunde synas som att han åt och drack ihjäl sig, ett långsamt självmord. 

Tröstsökande, riden av ångest? Fotografierna från slutet av hans tämligen korta liv lockar till dylika projicerande inläsningar. I grund och botten nog en mycket ensam människa. Om än med stor makt och makt över andra. 

Metoo-kampanjen har bekräftat för mig att svenska arbetsplatser befolkas av tigande och fega människor, ja-sägare och hukare. Jag hyser inga större förhoppningar om detta förslavade folk, som bara vågar yttra sig när de gör sig till del av och kan gömma sig i en mobb. Ryggradslösa, de allra flesta.

Ledarskap är en relation, det försökte jag alltid lära mina studenter på ledarskapskurserna. Ingen despot utan dem som underkastar sig. Det krävs två för en tango. Relationen kan vara hur skev eller sjuk som helst, men ledarskap är och förblir en relation. Där båda parterna bär ett ansvar. 

Visst kan det vara skönt och lätta på trycket att idiotförklara chefer, många är ju idioter också, men det fråntar dig ditt eget ansvar. Stenbeck föddes kanske med en silversked i munnen, men han blev den despot han var för att medarbetarna tillät det. Han var deras skapelse, om man hårdrar det. 

Att undra, smått förtvivlat, över varför människor tycker om att underkasta sig och utplåna sig själva, det lämnar jag till psykoanalytikerna. Men tragiskt är det. Mer tragiskt än överviktiga översittare på väg att frossa sig till döds.

Bild: Dagens Industri