Gammeln har kommit

Söndagsförmiddag. Trött och förbi efter att i går ha tagit ut mig under en tur till huvudstaden för att få uppleva ett Stockholm i juldräkt. 

Gammal och trött. Åldrad. 

Detta förbannade åldrande! Leverfläckar på händer och i ansiktet. Kistrosor, kallade någon det. Otäckt ord. Blånader på benen. Stelhet i kroppen, på alla ställen utom där man som man önskade den skulle finnas. För att vitsa till det. 

Min gamle (!) kompis, den pensionerade tråddragaren som skänkte merparten av sitt liv till Verket: "Böjer man sig ned för att dra på sig strumporna, kan man samtidigt passa på och plocka upp skräp från golvet."

Gammeln, sa man förr. Du har drabbats av gammeln. Som vore man ockuperad eller intagen av någon. Den oinbjudna gammeln. Plötsligt en dag var han där. Så var det för mig, åldrandet slog liksom till. Jag var inte beredd. 

Träffar man jämnåriga, pratar man krämpor och sjukdomar, frågar om krämpor och sjukdomar, ljuger för att trösta: Du ser fräsch ut. Går igenom vilka som dött sedan senast. 

När jag träffade Bo Ejeby, passerat de sjuttio och en perfektionens förläggare par excellence, alla oroliga författares dröm, för det finns ingen bättre än Bosse, i Göteborg, använde han ordet stimmet när han talade om de döda och förvisso även oss själva: Nu är vi i stimmet.

Jag, med min ängslan framkallande mörka fantasi, såg genast framför mig ett stim fiskar med tomma ögon simmandes mot döden. Obehaglig bild.

Horace Engdahl skriver i Den sista grisen om att vi bör inse att vi är obehövliga. Kanske fruktar han den insikten mest för egen del. Men han menar att det gör oss fria. Egentligen behövs vi inte. Och?

Michael Caine har med sorg i stämman konstaterat att numera spelar han alltid flickans far, aldrig den som får flickan, som han gjorde tidigare. Förste älskarens filmdagar är förbi. Så, vad återstår?

Kom inte dragandes med att varje ålder har sin charm! Våga inte likna rynkorna vid trädets årsringar och att man skall vara stolt över dem! Läste det i en intervju med Evabritt Strandberg, den i yngre ålder rasande granna jäntan. 

Till sist återstår bara ett skäl att idissla i stunder av ledsnad och svaghet: alternativet vore sämre. Det säger folk också, kanske mest för att övertyga sig själva. Du lever ju! Jag vet.

Och vad mig beträffar finns det anledning framföra det varje gång till min spegelbild, när jag i densamma möter gubbfan med sin vita mustasch. Jag liknar alltmer mannen på affischen: Gärna medalj men först rejäl pension. Raka av mig mustaschen? Törs inte. 

För ett antal år sedan kunde kräftan ha tagit mig, den var ute efter mig. Jag lever - i alla fall. 

Kan man inte få leva och njuta av livet utan att bli gammal? En hes Bette Davies skulle hånskrattande replikera: Du är en mes, du klarar inte av åldrandet.