I texten höra rösten

Det finns skribenter som när man läser dem, hör man omedelbart deras röst. Det är som om de framförde texten muntligt, att man hade det privilegierade nöjet få uppleva en privat uppläsning. Texten låter sig helt enkelt inte läsas utan den beledsagande, karakteristiska rösten. 

"Det jag lärt mig av människorna i Västervåla är mer än vad jag hade kunnat lära mig av flera år vid ett normalsvenskt universitet." Västeråssonen Lars Gustafsson, lätt docerande och knarrande röst. Ett stänk av charmfull retlighet. 

Den permanent illojale, överväldigande encyklopedisk i sitt vetande: Jan Myrdal. Myndig och dikterande röst. Säg inte emot mig, säger jag. Som Thor Modéen upprepade i sina filmer. 

Om det är någon som skriver texter som inte inbjuder till att jama med, är det Myrdal. Texter man måste arbeta med, så det knakar i skallen.

Och, med skammens röda kinder, vill man genast knalla i väg till närmaste bibliotek för att läsa på om 1500-talets tyska bondekrig och hur de förklarar samtiden. Man känner sig inte dum, men obildad. Och uppmanad göra något åt det. 

Ingen regel utan undantag.  Förre kulturedaktören på Gefle Dagblad, den legendariske Björn Widegren, ett exempel på detta. Inte hörde man hans dånande stämma, som kunde genomtränga väggarna nere i det forna tidningshuset, i texterna! 

En mäktig stämma som en gång räddade honom från att drunkna, när han gick genom isen. Det hördes över hela Hälsingland att han var i nöd och måste undsättas. Stämman räddade honom.

När han skrev, och han skrev faktiskt bra, intellektualiserades han. Även om det förvisso hände, att han tog med sig folktribunen in i krönikorna. Han måste ju leva upp till det envisa rykte han byggt upp som Busige Björn, det personliga varumärket. Gävles kritiska samvete i det offentliga samtalet. 

En gång hörde (!) jag honom på Stadsbiblioteket i Gävle. Öppningsorden inför en förväntansfull publik: Jag anar att ni vädrar blod. Jag skall göra mitt bästa. 

Sanna Wikström var, så fruktansvärt sorgligt att tvingas använda imperfekt, länge knuten till samma kulturredaktion. Utanför texten nyfiken, livlig och kroniskt ungdomlig i orubblig vägran att stelna, jag säger det utan att vilja vara patronizing. Rörlig och öppen. Världen ny varje dag. Skrattet aldrig långt borta. 

Texterna inte sällan snirkliga och på väg någonstans, utan att man riktigt kunde säga vart. Bildrika. Sanna var konstnärligt lagd, visuellt lyhörd och med ett gott omdöme. Det demonstrerade hon i texterna. Därför hon kunde skriva så bra om konstnärer, skrev som ingen annan. Med en djup kärlek till bilden. 

Hon sa en gång till mig: Jag är bildmänniska, du är ordmänniska. Men det stämde inte i hennes fall, även orden tillhörde henne. Jag tog hur som haver åt mig och lade vinn om att avakademisera mina texter, med ordbilder försöka få dem att leva.  Sanna verkade ju född med denna talang. 

Alla älskade inte henne. Det fanns särskilt en chefredaktör som retade sig på Sanna, hennes stil och person. En som själv inte kunde skriva. 

Det krävdes att man läste Sanna på hennes egna villkor, hon var egen som stilist. Vad hon än skrev om, satte hon sin särprägel. Hennes signatur omisskännlig. 

Nu när hon, till min och många andras bottenlösa sorg, är borta kommer det att bli omöjligt att läsa något av henne, utan att höra hennes röst och omedelbart se henne framför sig. Det kommer att göra ont. Länge. 

Det är sannerligen inte alla förunnat att kunna skriva så personligt som hon gjorde. Jag vet att hon ett tag hyste akademiska planer, i konstvetenskaplig riktning, hade nära kontakt med en professor i ämnet konstvetenskap. Tack och lov att hon inte kom till skott med detta! Stilen hade riskerat att skadats.