På med Kalle och glöm resten!

Sista april, den mytomspunna valborgsmässoaftonen, i universitetsstaden Upsala - med champagnefrukost, sillunch, mösspåtagning nedanför Carolina och hela baletten - är den värsta självmordshelgen, enligt välinformerade källor inom vårdapparaten. Det har till och med hänt att människor hängt sig inne på sitt rum i studentkorridor medan det samtidigt pågått fest och glam i samma korridor. 

Sjung om studentens lyckliga dar! Men i så fall, blunda för alla ensamma och olyckliga. Den eviga ungdomens stad är också de mycket ensammas och olyckligas stad. Många klarar inte av studentlivets utsatthet. 

Stilla natt, heliga natt. Alla dessa svenskar som bävar inför julhelgen, denna familjehögtid som den anses vara. Alla frånskilda. Ensamma. Med barn de inte får träffa, skilsmässor med förödande konsekvenser. Alkoholister försöker dränka helgen i sprit. Men ensamheten kan simma.

All these lonely people, where do they all come from. Paul McCartney´s finstämda Eleanor Rigby. John Lennon slog fast, på skivan Double Fantasy, att det enda av värde Paul skrivit var Yesterday. Allt annat billig muzac, skvalande bakgrundsmusik i hissar och på restauranger. Men Eleanor Rigby, då? Och andra sånger. 

Han tog då i, John Winston. Som om bitterhet förelåg och ett orättvist, generaliserande utfall var av nöden tvunget. I don´t believe in Beatles, klämmer han för övrigt i med på samma skiva. Det förflutna sopas bort. The dream is over. 

Det ryktas att när Paul en gång oaviserat ringde på hemma hos John och Yoko i Dakotahuset i New York, detta märkliga hus, granne med Central Park, där rysaren Rosemary´s Baby spelades in, öppnade inte Lennon dörren med hänvisning till att han bakade och inte hade tid att umgås med sin gamle mate. 

Kanske en skröna. Men jag smålog när jag hörde den första gången. Rebellen med händerna i deg, spisrosor på kind. 

Om jag inte är helt ute och cyklar, är snart singelformen den dominerande levnadsformen i detta avlånga land, kärnfamiljen är, sorgligt nog, bortdöende. Till de så kallade "normkritikernas" ohöljda förtjusning, de som vill riva ned allt som kunde förläna människor trygghet och tillhörighet. 

Jag bortser från muslimerna med sina stora familjer, där gäller sannerligen inte kärnfamiljens död. Blott kvinnans om mannen känner sig kränkt, höll jag främlingsfientligt och rasifierande på att skriva. 

Hur många av singlarna firar jul helt ensamma? Finns det statistik på det? Jag får ringa en familjesociolog, en sådan där siffergubbe och enkätmakare, som kanske kan ge besked. 

Om julen förekommer sådant vi helst inte vill höra talas om, den sentimentaliserande bilden på julkortet störs. Ensamhet. Sprit. Bråk och fysiskt våld. Bort allt som stör den idylliserande bild av julen vi vill behålla! Bara måste ha.

Jag utgör inget undantag. På med Kalle Anka i eftermiddag! De där två fjantiga julvärdarna i SVT struntar jag dock fullkomligt i. 

God Jul!