Puh! Det verkar som om Brynäs äntligen är på uppgång och har brutit en mörk trend som gjorde oss hängivna supporters förtvivlade. Ny seger i går mot serieledarna, som av experterna liknats vid en självgående maskin och framställts som närmast oslagbara, från de mörka skogarna i Småland. Övertygande spel i går eftermiddag. Offensivt. Bra intensitet. Rapp skridskoåkning. Nu är det bara att klättra vidare uppåt i tabellen. Segervindarna blåser på nytt över staden vid havet. Det blir genast lättare att leva.
När kameran sveper över Brynäsbåset under pågående match bibringas jag ett intryck av att det är kollektivet, gruppen, som styr. Den samlade kraften. Det är känslan jag får av hur spelarna relaterar sig till varandra. Kommunikationen mellan dem. Mest den ordlösa.
Tommy Sjödin och Janne Larsson finns där i bakgrunden. Ofta uppmuntrande spelarna genom direktkontakt. Ingen Döden i båset, Roger Melin, i ensamt och upphöjt majestät. Till synes inte riktigt på plats mer än kroppsligt.
Brynäsandan talades det stolt om en gång i tiden. En för alla - alla för en. Ingen plats för någon auktoritär demoncoach som styr och ställer. Tommy Sandlin, som sedemera tilldelades namnet hockeyprofessorn och blev omtalad för sina samurajföreläsningar och annat fyndigt, var tränare och enbart det i början.
Spelarna lade själva upp taktiken och gjorde sedan jobbet på isen. Där fanns förstås tongivande figurer som Wickberg, Tigern med flera. Superproffs i sin inställning. Kompromisslösa. Allt - eller inget.
Strax innan match kunde blodisande vrål höras inifrån Brynäs omklädningsrum. Dörren slogs plötsligt upp, den mentala uppladdningen avslutad. Med sammanbitna stenansikten rörde sig spelarna mot isen och nedsläpp. Mötte de landslagskolleger i motståndarlaget på väg mot ovalen låtsades de som ingenting. Hälsade inte. Nu var det krig!
Sandlin förknippades med vad som kallades sossehockey. Vill minnas att forne kulturredaktören Björn Widegren på Gefle Dagblad skrev en smula ironiskt om det. För mig är begreppet oklart. Och säger inte så mycket.
Förr utomhus på klassiska Nynäs. Medan snön föll och det måste karas. Åkarbrasor av nöden tvunget. Nu den ombyggda Gavlerinken som tack och lov fick tillbaka sitt riktiga namn. Jag vågar påstå att andan sitter i väggarna. Och i sargen.
Nya spelare som ansluter till laget, om de så är transatlanter eller några andra utifrån kommande, kan inte undgå att känna denna. Insuper och bär den vidare.
Spelstilen överlever spelarbyten. Decennium efter decennium. Består som genom en välsignelse från ovan. En själens tröja att dra på sig.
Vad Sjödin och Larsson utövar är ett modernt ledarskap i all sin prydno, kunde användas som en fallstudie på ledarskapskurser. Stöttande och uppmuntrande. Men inget bossande. De har själva aktiva spelarkarriärer bakom sig. Inte så förfärligt många år tillbaka.
De vet vad Brynäsandan innebär och hur man förvaltar den. De kunde inte vara lämpligare. De är arvtagare till något stolt och förpliktigande.
Det är bara att kriga vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar