I X-län dumpar man hövdingar

Jag när en tråkig men inte ogrundad misstanke om att i mitt hemlän, förr med X på bilarnas registreringsskyltar, dumpar centralmakten förbrukade politiker. Sådana som efter lång och trogen, läs: blint lojal mot kasten, sittning vid köttgrytorna skall avtackas med ett välavlönat men politiskt betydelselöst uppdrag. Dock efter att ha gjort bort sig på något pinsamt, av medierna uppmärksammat, sätt.

Det kan handla om olika saker. Som att vägra avbryta sin semester som försvarsminister när landet är hotat av främmande u-båtar. Eller ertappas glad i hatten med barnvagn på huvudstadens gator. Därefter hamna i kurr med väktare. 

Shit happens. No big deal. Styrelseordförande för Högskolan i Gävle kan man alltid bli. Eller landshövding. Ge högskolan och länet vad de förtjänar. Frestas herr Elakstrand tänka. 

Den senaste hövdingen heter Per Bill. Jag är beredd att slå vad om att han inte visste mer om Gävleborg och residensstaden Gävle än att län och stad ligger norr om Gamla Upsala högar. Jag har bett vännen Anders Konnskog, som uttryckt uppskattning av hövdingen, att nästa gång de träffas: Be honom på rak arm räkna upp några Brynässpelare! 

Den vänliga själen Konnskog har lovat återkomma om detta. Jag avvaktar med största spänning. The moment of truth is close. Tänk om jag underskattat den gladlynte rundisen på den förgyllda hövdingstolen!

Bill gjorde sig snart känd för höga spritnotor till slottet. Inget fel i det. Ity det krävs självklart alkoholhaltiga ingredienser när husfrun skall tillverka praliner. Många praliner blir det. Det fattar ju var och en. Med alla gäster titt som tätt.

Samme Bill begick en rivstart genom att säga sig vilja lyfta fram allt som är bra med länet. Men som vi hemmablinda såskoppar försummar påminna omvärlden och oss själva om. I samma veva skall den förhärskande, förlamande janteandan bekämpas. 

Under stridsropet Anti-jante! uppmanade Bill till gemensam strid. Och fick förre högskolerektorn att hänga på. En humorlös kvinna som givit konflikträdslan ett förstämt ansikte. Och som aldrig lyckades begripa sig på kynnet hos dem som bebor länet. 

Nå, det är väl himla bra! Vem kan invända mot detta? Jaga bort Jante, detta spöke, från länet! Självförminskningen och att vi inte tror oss själva om något. Learned helplessness, som det heter på akademisk engelska, i skuggan av fabriker som en efter en stängs eller flyttar ut. Ridån dras undan för ovisshetens globaliserade framtid. 

Efter trygg anställning, vad händer då? Någon företagaranda har inte visats så det stör. Men vi har många skattefinansierade tjänstemän som jobbar på det via workshops och allt vad det heter. Så jobb blir det hur som haver. Åtminstone för en del. 

Hur skall det egentligen gå till att jaga bort den fördömda Jante? Ska vi varje morgon slå oss för bröstet och intala oss mod? Jag vill, jag kan, jag ska. Upprepa ett mantra? Jag tror inte Bill, den gamle moderaten, vill att invånarna skall resa sig och kräva det som tillhör dem. Efter allt slit och all möda. Allt krypande och all undfallenhet. Mössan i näven. 

Lägga beslag på Gevalia? Jacobs som det heter numera. Läkerol lät ju invånarna försvinna från länet. Mutter, inget mer. Slaven under huden. 

Vilka mer handfasta uttryck tycker Bill att kampen mot Jante skall ta sig? Så det inte bara blir vackra ord, en läpparnas bekännelse.

Inte lätt, sa Bill. Svårt är det, sa Bull.

Bilden: Kvinnan jämte Per Bill tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Hofors. Känd för att ha sökt upp dåvarande chefredaktören på Gefle Dagblad för att protestera mot en recension av böcker om Hofors som enligt kommunalrådet gav en negativ och skev bild av orten. Recensenten känner jag för övrigt väl, om man säger så.