Att våga börja sörja

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade. Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit

Orden hämtade från Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå från 1970. Utgiven året innan jag förlorade min far, jag hade inte hunnit fylla tjugotvå, i flera år hade han varit sjuk i leukemi. Vi hade svårt att prata otvunget med varandra. Uteslutet att vi kunde ha sagt till varandra, att vi älskade varandra. 

Jag minns när jag vid ett tillfälle rakade honom, han hade inte långt kvar. Han klarade det inte själv, för skakig på händerna. Plötsligt möts våra blickar i badrumsspegeln. Stilla börjar han gråta, tårarna faller ned över mina händer. Men ingen av oss säger något. Förutom det som står i våra blickar.

Jag har vid ett flertal tillfällen citerat Sonnevi, hos honom fanns en politisk underton. Det har skett vid begravningar, men då fritt ur minnet och inte ordagrant.  Med just betoning på att de människor som finns här, de är de enda som finns. 

Det finns inga andra. Med skavanker och livets ärr. Älska mig, för den jag är. Som Ainbusk Singers sjunger. 

Alltför lätt försumma berätta för dem som dagligdags omger en, och som man sliter tillsammans med i vardagen, att man älskar dem. Sedan blir det för sent. Regeln borde därför vara, att man aldrig kan säga det för ofta. Och alla vill vi höra, att vi är älskade. Så, säg det så ofta som du bara kan! Slösa!

En efter en går de ifrån oss och lämnar isande tomrum. Vi ville så gärna behålla dem och vi försöker ofta med olika, mer eller mindre tvångsmässiga, medel att göra det. Fast det är omöjligt. Men vi gör oss blinda för våra egna handlingar. 

Psykoanalytikern Julia Kristeva (bilden ovan) har skrivit om detta, när vi vägrar att släppa den döda. Vi kannibaliserar på den bortgångna. Det är hennes uttryck. Använder den döda för egoistiska syften, vi gör vinster på det. Något vi näppeligen skulle tillstå. 

Kristeva menar att vi måste våga börja sörja. Men att sörja är att acceptera, bekräfta att den man älskar är borta. För alltid. Sorgens fas kan vara livslång, smärtan bestående. Men i sorgen tillåter vi den döda att vara avskild från oss. Släpper henne fri. 

Det brukar heta, som en vag tröst, att tiden läker alla sår. Och att man kommer över allt. Man går vidare, ett annat slitet uttryck. Måhända är det så.  Men jag vill reservera mig: kanske kommer man över nästan allt. Man går vidare, men det blir aldrig mer som förut.

Detta år har jag förlorat två människor, en av dem alldeles nyligen, som betydde - oprecist ord - mycket för mig. Båda med en plats i mitt hjärta. Ännu har jag inte börjat sörja. Jag ser dem båda tydligt framför mig. Hör deras röster. Skratt.  

Dagen kommer, när jag måste acceptera att de är borta. För alltid.