Skall coachen bli lagchef?

Brist på sjuksköterskor, poliser och lärare. Men två yrkesbeteckningar frodas och växer i Sverige: strateger och specialister. Liksom för terapeuter krävs ingen legitimation. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa personalspecialister. Man kunde i sin enfald inbilla sig att de var specialister på personal, vad nu det skulle innebära. Sällan. 

Jag fick aldrig klart för mig vad det speciella bestod i. Vad som berättigade till utmärkelsen specialist. Om man bortser från att de var specialister på att klanta till det och inte kunna lösa något. Antar att det handlade enkom om att få upp lönen till oförtjänt hög nivå. 

Fånig beteckning i detta sammanhang, specialist. Däremot förtjänar min vän Hans på Akademiska Sjukhuset, onkolog och lymfomkunnig som få i Europa, att heta specialist. Han är ju det.

På högskolan stötte jag även på figurer som på visitkortet präntat utvecklings- och kvalitetsansvariga. Ogräs i organisationen. Totalt onödiga. Resursstjälande. Enär pengarna borde användas i kärnverksamheten.

 HR-chef heter det numera, om inte HR-direktör. (Kommunikationsdirektörer hittar man dessa tider även inom offentlig sektor. Direktörer i offentlig sektor, har ni hört något så tokigt?) Personalchef skall det förstås heta. 

Apropå chefer är det, som bekant, en kategori som sedan länge växer i numerär. Nästan som en lavin. I hela samhället. Även på universitet och högskolor. Med självgående, dugliga  medarbetare. En plats där chefer borde vara bannlysta. Men liksom ett virus tar de sig in och förgiftar verksamheten.

Snart avskaffas väl tränarna och coacherna inom hockeyn också, på grund av otidsenlig titulatur. Och tituleras lagchefer. Nå, ingen risk. Hoppas jag. 

Dåliga chäfer finns det, som vi också vet, gott om. Tretton på dussinet. Bortsett från den formella beteckningen chef, är dåliga chäfer ett begrepp med ett led för mycket. Det räcker med att säga chäfer. I mina ögon är en chäf alltid något dåligt. Det finns inga bra chäfer. Per definition omöjligt. 

Solklart: chäferna utgör det största arbetsmiljöproblemet. Ett onödigt hinder. Plågoandar. Stjäl energi, lust och motivation. Varje dag. Organisationerna läcker. För mycket kraft går åt till att övervintra från medarbetarnas sida, stå ut med nedbrytande figurer, värja sig. Kraft som i stället kunde och borde läggas på verksamheten. 

Arbetsmiljöproblem. Även hälsoproblemsorsakande. Med skador på längre sikt. Livshotande. I värsta fall kan det leda till självmord, jag har exempel på detta. Onödig död. Det gör mig ursinnig. 

Men ansvariga slipper alltid undan. Chäfer gör det. Tvärtom belönas de. Fallskärm, avgångsvederlag eller pensioner. Hålls skadeslösa.

Min morfar sa alltid: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Tja, på ett sätt riktigt. Dumhet krävs - eller i inte alltför sällsynta fall en psykopatisk sida. Men å andra sidan medför det vissa pekuniära och andra förmåner, att kalla sig chef.  Att oanfäktad åka i en gräddfil. Och det är ju inte så dumt.

Bilden: Tommy Sjödin, headcoach i Brynäs IF