Men vad ska folk säga?

I morgon kliver jag på bussen för att bege mig till Sandviken och träffa en kompis sedan ungdomen, i mer än femtio år har vi känt varandra Conny och jag, tanken svindlar, vart tog alla åren vägen? Levnadsåren. 

Livet? Något som händer dig, hur du än planerar för det.

Viken, säger infödingarna. Min uppväxtstad. Min mor utgjorde familjens centrum, dess samlande kraft. En stark kvinna som de flesta kvinnorna på Bruket. Frestande skriva matriarkat, men jag avstår. 

Vad ska folk säga?!
Akta så du inte blir en driftkucku!

Man måste se upp med att stämplas jollig eller händig i det konforma brukssamhället. Min mors oroliga varningar ringer i mina öron. Och har gjort så genom hela livet. 

Det betyder inte att jag slaviskt har åtlytt dem, om sanningen skall fram. Men ofta citerat dem, då på dialekt, de sitter inpräntade som med eldskrift i det undermedvetna.

Jesus var en stor pedagog, använde sig i sin uppfostran av följarna av små, sedelärande anekdoter eller fyndiga liknelser, de senare inte alltid så enkla att ta till sig. Min mor, övertygad socialdemokrat, nyttjade varnande exempel i ett fostrande syfte: Se på Erik, när han blev stämplad kommunist, fick han inga jobb. 

Det efter att jag anlagt rödskägg, aderton år gammal skrivit in mig vid Upsala Universitet med Kommunistiska Manifestet som lektyr, och mina dagars upphov fruktade för min framtida försörjning. 

Min mor var bärare av ett Brukets överjag. Jag förväntades internalisera hennes ord, använda dem som en inre kompass. Jag lärde mig inte minst vad man inte gör och att det var inget att diskutera. 

Betraktar jag människors beteende i dagens Sverige, tycks det mig som om överjaget är dött och ingen försöker heller återupprätta det, med skadliga konsekvenser för samhällsbegreppet. 

En på flera plan förödande relativism breder ut sig och den demoraliserande föreställningen om att allting går, anything goes, bara man inte blir upptäckt. Inget samvete lägger några hinder i vägen. 

Det gäller vanliga medborgare såväl som politiker, pensionsplacerare och andra, man berikar sig så mycket det går utan att hysa något dåligt samvete för det. Upptäcks och avslöjas det man sysslar med, pudlar man som det heter numera med ett tvivelaktigt ord. Eller ber offentligt om ursäkt. 

Gärna krokodiltårar, darr på stämman och sedesam vit blues, à la Mona Sahlin. Amatörskådespeleri i de massmediala strålkastarnas sken, närmast skrattretande. 

Och så är det bra med det. Bara att sedan fortsätta på den inslagna vägen som om inget allvarligt, karriären störande, hänt. Eller på med den rymliga fallskärmen och hoppa. 

Min mamma, troende och kyrkvärd, skulle bli ordentligt bekymrad, för att uttrycka det vagt, om hon levde i det samvetslösa samhället. Och slutsatsen blir: Ett samhälle utan ett överjag, det vill säga gemensamma värden och normer som alla måste följa utan undantag, det går under, det befinner sig i fritt fall. Tecknen tyder på det. (S)kutan sjunker. 

Skulle man be Stefan Löfvén kommentera förfallet, skulle han väl som vanligt muttra: Fullkomligt oacceptabelt. Och sedan fortsätta sin icke-handlandets samhällsunderminerande politik. Saknar karl´n politiskt samvete? Det förefaller så. 

Bilden ovan: Sandvikens kyrka.