Engelska spikade vi inte i vardagslag. Men det var bara att läsa innantill i sånghäftet. Uttala orden med frejdigt humör.
Alla, ja förutom dem som gick eftermiddagarna nere i Verket, strömmade till. Allsången i Kanalparken var något man bara inte fick missa.
Granne med Linders kiosk där ettöreskola kunde inhandlas. Och Hela världen. "Kärlek på papper måste man ju också ha", som fru Björck förnöjt konstaterade med dyrgripen bärgad. När Hildur från Kvinnoklubben nedlät sig över publikationsvalet. Elva ungar i Björcks näste.
En blev fotbollsmålvakt, har jag för mig. Kanske hette han Oskar. Klubben Käglan.
Jag minns ingen allsångsledare, inget ansikte framkallas. Men absolut ingen jollpetter som Berghagen och liknande. Det skulle jag komma ihåg i så fall.
När jag tänker Sandviken och 50-tal, tänker jag idyll. Konfliktfri och harmonisk. Min syster, född på 30-talet, brukade alltid säga att det bästa decenniet var 50-talet. Jag tror att hon i i första hand syftade på att man hade det bra ställt. Förutom att somrarna alltid var soliga.
En fredad idyll. Cykeln kunde lämnas olåst, nattliga promenader ofarliga. Ljusår från dagens i sämre riktning förändrade Sandviken, en stad förmörkad av kriminalitet och våld. En främmande stad. Den skrämmer och stöter bort mig. Jag åker inte dit längre, utom för att se till gravar. Fast jag bor bara ett par mil bort.
Min älskade mormor Elin skulle komma att gå bort i kräfta 1959. Döden därigenom segla in som ett bestående hot och en kall skugga i mitt liv. Men det kunde jag inte veta när jag tillsammans med alla andra klämde i för full hals. Gå upp och pröva dina vingar. Älskade just den.
En kvinnlig släkting togs mot sin vilja till Ulleråker. Blev kvar i många år. Allvarliga, kroniska biverkningar av den omänskliga medicineringen. Det hyschades omkring detta. Jag fick aldrig klart för mig vad Ulleråker egentligen var, eller varför hon måste dit.
Långt senare kom jag att jobba på sjukhuset, vackert beläget strax söder om lärdomens stad, som skötare. Alltid en obehaglig känsla av något inpyrt i de solida väggarna. Ångest och förtvivlan, förmodligen.
En granne kördes till sjukhuset i Bollnäs. "Nervklen", sa man. Inte visste jag vad det betydde. Vågade inte fråga. Bollnäs och Ulleråker signalerade något otäckt och farligt. Odefinierbart. Bäst att hålla sig långt borta från.
Liksom "Radiumhemmet", dit det diskuterades om mormor skulle remitteras. Dödens plats, namnet skräckinjagande. Men det blev inte så. Hon dog, sextiosex år gammal, på lasarettet i Gävle.
Min morfar hade det svårt som änkling i början. Kunde knappt koka kaffe när mormor som stått för all markservice dog. En julafton ringde han berusad på vår dörr. Påtagligt berusad. Det blev inte mamma glad för. Men försökte som alltid stryka över. Jag mumlade "gubbjävel" eftersom jag tyckte han förstörde vår julafton. Då tillrättavisade hon mig skarpt.
När jag sedermera blev doktorand i sociologi i Upsala, talade vi unga rödskäggiga marxister mycket om ideologi och verklighet. Vikten av att skilja på dessa. Bort ideologiska dimridåer! Blottlägg verkligheten! Vi var sanningens fanbärare med vår krångliga, klasskampsorienterade terminologi.
När jag blickar tillbaka på min barndoms stad och 50-talet, är jag inte på jakt efter en verklighet som skall blottläggas. Jag bläddrar i ett fotoalbum jag själv skapat med fragmentariska minnen. Det är mina bilder. Mina minnen.
Bilderna gulnar alltmer och förlorar skärpa. Det stämmer det jag har lärt mig av Pentti Saarikoski: Minnet är en korp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar