Michael Winterbottom regissör. Konceptet kunde tyckas väl enkelt. En kulinarisk roadtrip. De två kompisarna bilar runt till olika restauranger och avnjuter krångliga menyer, rätter grabben från Bruket aldrig hört talas om, till hårresande notor. Avundsjuk på denna roliga vägtur blir man, onekligen. Varför leva detta korta och enda liv annorledes och i tristess? Men stålarna fallerar dessvärre i Skriftställarens fall.
Det som gjort dem till mina absoluta favoriter är deras imitationer av Michael Caine, Anthony Hopkins, Mick Jagger och Marlon Brando. För att bara nämna en handfull av alla celebrities som passerar revy.
Jag har vikt mig i skratt. Rob och Steve är förbålt skickliga i sina imitationer. Till saken hör att Caine och Hopkins räknar jag in bland mina favoritskådespelare, Caine som urless professor i Educating Rita är oslagbar. Båda sätter de - på pricken. Elakt, men kärleksfullt.
De imiterade torde känna sig smickrade, fattas bara annat. Möjligtvis inte Mick Jagger, de antyder nämligen att han sprattlande rör sig som han gör för att driva ut gaser.
Den pågående dialogen Rob och Steven emellan är rena klapp-klapp-hockeyn i Gavlerinken: rapp och kreativ. Rob något snabbare på skridskorna. Som bäst är de när de, till synes småtrötta på varandra, gnabbas och fäller kommentarer typ: Snackar du Walesdialekt eller håller du på att få en stroke?
De leker. Och så skall förstås livet levas. Lekande. Vad var det Schiller sa? Människan är människa enbart när hon leker. Och det illustrerar Rob och Steven. Gravallvarets stunder utgör undantag, medan det infinita - min framlidne vän Gert Nilson brukade använda det uttrycket - lekandet pågår.
De betraktar platserna de besöker genom filmer de kan utan och innan och som spelats in på samma platser. Utan associationerna till olika filmer vore platserna stumma.
Tanken går osökt till mina tonår på Smedsgatan (alla gatunamn i den lilla staden med mer eller mindre direkt anknytning till produktion och Verket) i Sandviken. Popen, sextiotalsmusiken. Jag levde mitt liv genom popmusiken. I glädje och sorg. I förälskelser och när det gjordes slut.
Min mamma, irriterat utifrån köket och grytorna: Lars, kan du då sänka lite!? Oh! Carol, I am but a fool. Från grammofonen upphängd på väggen i mitt pojkrum, som det hette. Caramia why, must we say goodbye. Each time we part, my heart wanna die. Och jag sjöng med. Bultande eller krossat hjärta.
Dessa skälvande tonår, som rusade förbi men sjönk ned i minnesdjupet, var tonsatta. I bakgrunden alla poplåtarna. Alltid. Utan dessa hade livet varit färglöst och banalt, en enda väntan på ingenting. Tonlöst i en bokstavlig mening.
You´re so young and beautiful, and I love you so. Om sanningen skall fram, hyste jag en förkärlek för det sentimentala, det smöraktiga. Men låg lite lågt med det gentemot grabbarna i det band vi bildat. Lite av smyglyssning när de inte var i närheten. För att tråna - och gråta. Dörren till pojkrummet ordentligt låst. Nyckeln omvriden två gånger.
Bildjournalen var manualen för hur vara klädd och klippa, snarare låta bli, håret. Skepparkavaj, lång halsduk virad runt halsen. Röd polotröja. Allt inhandlat på Snabbekiperingen, där farsan kände ägaren och kunde förhandla fram ett bra pris.
Håret kammat i snedlugg. Inte särskilt långt. Men morsan och farsan tjatade om att jag måste klippa mig och se ut som folk.
Ett tag bar jag solglasögon, om så gråväder rådde och solen gömde sig bakom moln. Jag ville vara cool. En outdrop. Mods. När jag en gång hörde Barbro i samma klass skratta åt mig bakom min rygg, lade jag genast bort dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar