Jobba aldrig, Edvin!

Genom giftermål kom jag att  tillbringa många somrar i Öregrund, i Roslagens fagra famn. Som en bland andra "badjävlar", som Lasse Molin också kallade sin satiriska tv-film, inspelad i Öregrund och Östhammar. Med en frustande och bullrande Ernst Günther, bland andra storheter, i en bärande roll. 

Den alldeles för tidigt bortgångne, mycket begåvade och produktive Molin, jag har sett allt vågar jag påstå av honom och inte bara en gång dessutom, härstammade själv från Östhammar, vill jag minnas. 

Edvin, efternamn och födelsedatum okänt, hette en glad, orakad liten man i keps och sliten kavaj, gärna en cigarill i mungipan, som knallade runt på gatorna i Öregrund, spelade dragspel och drog den vägen in en slant. 

Inte så få av de fiiina sommargästerna, särskilt damerna eftersom Edvin inte var främmande för att kärlekskrankt nypa dem i baken, tyckte han var en oduschad snuskgubbe, medan andra försvarade honom som ett pittoreskt inslag i sommaridyllen. Dragspel och svensk sommar - det är ju grejer, det! Förutom regn och matjéssill. 

Den semesterfirande borgarklassen, som gillade allmosor och filantropi, men inte att betala skatt till det offentliga, stack till honom en liten slant då och då. Och Edvin lyfte artigt på kepsen. Sedan snabbt till ICA nere i hamnen för att inhandla mellanöl. Jag såg honom dock aldrig berusad, nå, kanske salongsversionen, då. 

Jag tilltalade honom "Edvin", men annars gick han under namnet "Blomman". Det ryktades nämligen att han sålt pappersblommor tidigare i sitt liv. Tveksamt. Ryktades också att han varit med som hjälp på fiskebåt. Ännu mer tveksamt. 

För arbete låg liksom inte för Edvin, om man säger så - en kronblommare (!) av bästa snitt men utan sofflock, huskors och argsint svärmor. Det hade han med sig från fadern. Inte han heller den strävsammaste av strävsamma. 

Sant bortom tvivel är att fadern på dödsbädden kallade sonen till sig och med den svagaste röst mödosamt lyckades frambringa: Jobba aldrig, Edvin! Det allra sista han yttrade till sin son innan han definitivt släckte ljuset. Ett råd så gott som något, mycket välmenande och omtänksamt, från far till son. Vi vet, med facit i hand, att Edvin respektfullt lyssnade och tog det till sig. 

Nöjd och glad, jag såg honom aldrig annat än glad, var han, bara han fick sin slant till en pilsner. Inga extravaganta vanor att finansiera. Var han bodde - inget visste. 

Hur det lät när han lirade dragspel, det minns jag tyvärr inte. Men det var ju heller ingen huvudsak. 

Vet du när Skäggevara dog?

Tidigt 70-tal i Den eviga ungdomens stad. Mycket enkelt boende på Kolargatan, inte rivningskåk direkt men inte så långt därifrån, tillsammans med psykologistuderande hustru och nyfödd dotter. Dusch i källaren. Men det hade jag under mina tidiga år också i Sandviken. 

Så det upplevs inte som någon olägenhet. Inte så kul om vintern, förstås, att behöva kila utomhus och runt knuten för att ta sig ned i källaren.

En förmiddag med de övriga i familjen bortresta till svärföräldrarna sitter jag djupt koncentrerad och pluggar vid köksbordet. Nationalekonomi, vill jag minnas. Jag var inte ensam om att ha problem med mikroteorin i detta ämne. 

På föreläsningarna utbröt ganska så infekterade diskussioner med föreläsaren på kursen. Pålästa, kritiska rödskägg bland oss studenter. En mardröm för inte få så föreläsare som varit vana vid att ostört bara lunka på. 

Intressant nog hölls passen nästgårds till gamla Asis, en vördnadsbjudande byggnad med utsikt mot Fyrisån. Jag hade hört ruskiga skrönor om läkarstuderanden som käkade lunchmackor samtidigt som de skar i lik. 

Runt hörnet trivsamma kafé Fågelsången. På andra sidan fågeldammen anrika Flustret, som sedermera skulle komma att brinna. Granne med Bollhuset, där det skamliga mötet hölls om att stänga dörren för judiska flyktingar, medicinstudenter, undan nazisterna. 

En riktig skamfläck i det stolta universitetets historia. 

Det knackar försiktigt på dörren. Jag vill inte bli störd, masar mig långsamt, smått irriterad, bort mot dörren. Utanför en sliten man i övre medelåldern med en bunt papper under armen. Prydligt klädd i överrock och hatt, men omgiven av en svag doft av destillerade drycker. 

Osökt går tanken till den sorgliga huvudpersonen i En handelsresandes död. En nasare i utförsbacken. 

- God dag min bäste herre, jag tillhandahåller lexika till förmånligt pris. Får jag komma in och visa herrn vad jag har att erbjuda?
- Nej, jag behöver inget lexikon. Jag klarar mig bra ändå.
- Säkert?
- Absolut.
- Aha, då är herrn tämligen unik, om jag så må säga. Alla behöver ju uppslagsböcker.
- Inte jag.

Han kikar förbi mig in i köket, ögonen fastnar på en affisch med Che Guevaras ikoniserade nuna på väggen. Han ser sin chans, smått triumferande min:

- Vet du när Skäggevara dog, då? 

Jag skrev trebetygsuppsats om Latinamerika och Kuba. Så om det är något jag vet, så är det det:

- 9 oktober 1967. 

Mannen utanför dörren står handfallen. Men så kikar han ned i sina papper:

- Heter du Lars-Gösta?! (Bindestrecket satte han dit själv, det bindestreck som min mor benhårt förvägrade pappa Gösta när jag skulle döpas.)

- Ja.

- Fy fan, vad fult.

Dörren går igen, han knallar skyndsamt bort mot en begagnad SAAB.

Tillbaka till böckerna.

Bild: Alberto Korda

Anna, du den modigaste

De flesta av oss är fega och följer med strömmen, gör lydigt som vi blir tillsagda, tiger och muckar inte. Traskar patrull, rädda och undergivna. De modiga är få. De mycket modiga ännu färre. De som är beredda att med öppna ögon och utan att backa sätta sitt enda liv på spel. 

Anna Politkovskaja var en sådan, en av de mycket modiga. Hon fortsatte envist att vara en kritisk, makten skoningslöst granskande journalist. En sådan där publicist som alla journalister borde vara, inte som de svenska ideologiproducenterna som tjänar makten. 

Anna var verksam i Ryssland med kvardröjande mentaliteter från Stalin och kommunisttiden - ett totalitärt arv i det kollektiva tänkandet. Och där en ny lillefar dykt upp, med namnet Putin. En kortvuxen, tidigare KGB-agent. En medelmåtta och karriärist som Anna djupt avskydde. Något hon inte stack under stol med. Hon gjorde det därvidlag inte lätt för sig. 

Henne angreppssätt var genomskådandets, i sitt arbete var hon enveten, grävde fram för makten misshagliga fakta, skrev rakt utan att krångla till det. (MittMedias ledarskribent Lilian Sjölund påminner i sina bästa stunder om Anna.) Hon avslöjade sanningen om det smutsiga kriget i Tjetjenien. Vad hon än skrev om, var det sanningen hon sökte och trängde fram till. Bakom offentlig lögn och maskering. Utan att först söka skydd. 

Hon insåg, hur kunde hon göra annat, att det bara var en fråga om tid innan hon skulle tystas för gott. Ändå fortsatte hon sin gärning. 

På Bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan råkade jag på en man i ett stånd, minns inte vad förlaget hette, och vi kom att tala om Anna. Han, som var ryss, hade på outgrundlig väg kommit över övervakningsfilmen från hennes trappuppgång i Moskva, dagen hon mördades. Han visade mig den. På de fladdriga bilderna, de sista av henne fortfarande i livet, kunde jag följa Anna inte långt innan skotten faller. Det gjorde ont, nästan outhärdligt att se. 

Vem sköt? Vem sanktionerade? Vad är det som säger att likviderandet inte var förankrat djupt inne i Kreml, på högsta nivå? Hon var ju ett irritationsmoment, en nagel i ögat på lillefar och hans anhang. Hon vägrade sluta, trots återkommande varningar.

I dag tänder jag ett ljus för den modiga Anna Politkovskaja. 7 oktober 2006 mördades hon kallblodigt.

https://www.gd.se/artikel/kultur/gatan-anna-p

Hemlöshet i världen

En kvinna jag känner och som bor i ett invandrartätt område i Gefle attackerades med en armbåge i sidan nyligen en kväll när hon var på väg in i trappuppgången. Attacken svarade småungar i flock för, hetsade av äldre kompisar. Hon lyckades samla ihop sig och ta sig in i lägenheten, upplevde det hela förstås som mycket obehagligt. Tryggheten med ens borta, detta att inte ens kunna känna sig trygg och fredad där man bor, något som borde vara självklart. 

Mutti härstammade från Turkiet och var student på en kurs i kultursociologi, skarp i huvudet, en av de bästa studenter jag någonsin hade på mina kurser, en intellektuell ända ut i fingerspetsarna, beläst som få. Utslängd som systemkritiker från sitt hemland och förbjuden återvända på livstid, han vistades en tid i Sovjetunionen, sedan erbjöds han uppehållstillstånd i DDR där han också befann sig några år. 

Jag skrev kritiskt om DDR efter den så kallade realsocialismens fall, Mutti läste men anförde inga invändningar, jag minns ett långt samtal på ett kafé i Gamla Stan i Stockholm. Han kunde ju haft sådana, om han känt att han stod i tacksamhetsskuld gentemot Honecker och hans hejdukar. Men, icke. Han var intellektuellt hederlig.

Mutti, bosatt utanför Stockholm, skrev en berörande uppsats som jag handledde om den inre exil han kastats ut i, känslan av att inte höra hemma någonstans. Rotlös och hemlös trots ett ordnat liv med bostad och inkomst. 

Författaren Jürgen Fuchs (bilden) var dissident i DDR. Västtyskland köpte honom fri, såsom den västtyska staten gjorde med vissa "republikfiender", han flyttade till Västberlin, krasslig efter en nedbrytande tid i Stasi-fängelset Hohenschönhausen (under en rundvandring där kunde jag besöka hans cell med fönsterglas som omöjliggjorde att den inlåste tittade ut och kunde orientera sig om tiden på dygnet) i Östberlin, avled i cancer som man med goda skäl tror framkallats av strålning i fängelset. Han var inte den ende dissident man misstänker bestrålades. 

DDR hade kvitterat ut en ansenlig summa pengar för honom, men Stasi trakasserade honom likafullt när han väl var på västtysk mark. Lät honom inte vara i fred. Han kunde inte slappna av och känna sig hemmastadd. 

Författarkollegan och Nobelpristagaren Herta Müller rönte samma öde. Hon emigrerade från Rumänien, förtrycket och förföljelsen från den rumänska och mer brutala motsvarigheten till Stasi, Securitate, men slapp ändå inte undan. Plågoandarna dök oanmälda upp vid offentliga uppläsningar hon hade i Tyskland och störde, ständigt påmindes hon och släpptes inte fri. Ett nytt och fritt liv efter Rumänien var inte oreserverat möjligt. 

Filosofen Hannah Arendt, själv flykting i USA, skrev om varandet i världen, vad det innebär. Inte för inte var Martin Heidegger, sysslade med samma problematik, hennes läromästare. 

Kvinnan i Gefle, Fuchs och Müller blir för mig illustrationer av hemlöshet på ett djupare plan, den ofrivilliga hemlösheten blir deras varande i världen, deras öde. De har berövats trygghet, fråntagits sitt inre hem.

Hemlöshet urholkar tillvaron.

Hjalmar is back!

Det kom som ett dråpslag eller som en blixt från mörknande himmel. En isande kalldusch. Helt oväntat, brutalt och abrupt. För ett par år sedan, jag minns inte exakt när traumat inföll, aviserades, utan inlindande förvarning eller medföljande krockkudde, att den kommande skulle vara den absolut sista Hjalmar-revyn som någonsin uppfördes på en scen. 

Kanske presenterades en förklaring, en motivering eller ett försök till ursäkt. Jag förträngde i så fall omedelbart allt dylikt. Jag ville inte förstå, inte acceptera, ta in, utan vidare finna mig i det. Hur leva utan spelevinken Hjalmar? Ökenvandring återstod, inget annat än dyster ökenvandring.

En revy vi, hustrun och jag, avnjutit i fulla muggar varje år i tv, i sällskap av fylld kaffetermos. Aldrig på plats i salongen, fast vi genom alla år pratade om att vi bara måste ta oss dit. Till Badhuset i Örebro. På skärmen kunde vi med egna ögon konstatera att det bjöds på flotta uppsättningar: bensprattlande balett, fullblodsmusiker och allt. Rena Broadway-showerna. Bländande och imponerande. 

Magnus Härenstam och andra nollåttor gästspelade. Aldrig i några huvudroller, tack och lov. Det var ju Hjalmar vi, och alla andra hängivna, ville se. Gunilla Åkesson måste dock lyftas fram. Underbar, denna extremt begåvade comedienne.

Jag sjönk ned i hopplöshetskänslor och tomhet, visste varken ut eller in, skulle jag verkligen aldrig mer få livas upp av Hjalmar? Men gud ske pris och tack och lov, han kom tillbaka. I mitt stilla sinne hade jag trots allt så smått vågat hoppats på det, även bett till högre makter. 

Det hela förflyttades till Brevens bruk, jag hade aldrig tidigare hört talas om denna plats på jorden, till en mindre, mer intim och publiknära scen än den i Örebro. Nästan lite amatörteaterfeeling i scenografin, kunde vi konstatera i den första, tv-inspelade föreställningen från Breven, detta inte sagt nedlåtande. Tvärtom. Befriande med denna nya inramning. 

Jag applåderar den anspråkslösa scenografiska utformningen eftersom den inte stjäl onödig uppmärksamhet. Nedskalat, det vann det på, mindre pretentiöst och lyxigt, mindre sprattel och mer utrymme för vår älskade Hjalmar och hans verbala krumsprång. Allt ljus på Hjalmar!

Detta original till Hjalmar Berglund från Viby, skall uttalas Viiiby med utdraget i eftersom vi snackar Närke och närkedialekt här, med sin Hilda som han återkommer till men som vi nyfikna och undrande aldrig får se. Hjalmars monologer: hisnande bara förnamnet. Slak lina. Ujuj. Ja, ja, ja - som Hjalmar själv säger. 

Varje midsommarafton, när vi passerar på väg till Göteborg och färjan till Nordjylland, pekar vi nickande och mysande på skylten där på sidan om vägen: Viby krog. Viby - jojo. Där bor han. 

Hjalmar - i Peter Flacks gestaltning. Hjalmar, mannen med den lustiga frisyren och lilla bagen som han schwungfullt svänger. Ingen är som Hjalmar: oförskämd, fräck och slagkraftig. En folkets man, så där som jag själv skulle vilja vara, men inte vågar eller förmår. Slå uppåt mor uppblåsta politiker och töcke sådana, inte dra sig för rejäla tasksparkar. 

Men han kan samtidigt, den filuren, häckla oss andra, trögbollarna. Vi får vad vi förtjänar. Och vi är beredda att betala för det. Vi skrattar generat åt oss själva. Avslöjade och avklädda. Renade, skulle förmodligen en tillkrånglande akademiker säga.

Inte buskis! Nej, inte det. Inte Vallarna i Falkenberg. (Tro inte, därför, att jag inte uppskattar buskis, för det gör jag.) Revy, nummerrevy. Folklig revy. Folklig i ordets bästa, raka bemärkelse. Revy som springer på snabba steg till hjärtat. Framkallar skratt. Värme. Publikkontakten är suverän, rena magin. Bara Häckner, om ens någon i detta avlånga land, kan någotsånär matcha detta. 

Nu får det vara nog! Dags att träffa Hjalmar live. I Brevens bruk. Om det fortfarande finns lediga stolar kvar i någon föreställning. Enligt uppgift kastade sig ju bussbolagen över biljetterna så fort de fanns tillgängliga, och det fattar man ju. (http://bruksteatern.se/nya-hyss-med-hjalmar-ganget/) 

Revyn kommer att spelas ändå in i vår på grund av det starka biljettrycket. Så bara hålla tummarna för att plåtar skall låta sig fixas! 

Ringer bums och bokar. Men var övernattar man där i Breven? Äh, bisak. Får väl ta med tält i värsta fall. Eller slagga i Toyotan.

Åldras inget för mesar

Bette Davies påstås ha sagt det. Och jag ser genast henne framför mig. Det med åren en smula skrämmande ansiktet med sina karakteristiska drag som bara förstärktes ju äldre hon blev, som karvades de in med livets sylvassa kniv: "Att åldras är inget för mesar." 

Ben Kingsley´s huvudperson, professorn i litteratur vid Columbia University, i den melankoliska filmen Elegy citerar detta, medan han står och blickar ut mot det dystert fallande regnet från sitt New York-fönster. Han vänder åskådaren (döden?) ryggen. Vi betraktar honom bakifrån. 

Han dröjer tankfull bakom halvt nedfällda persienner, som om han ville avskärma sig. Kanske avskärma sig från sin fruktan för den grymma ålderdomen, han vägrar släppa in den på riktigt. Han som inte vågar bejaka kärleken till en mycket yngre kvinna, en studentska, spelad av Penelope Cruz, som förälskat sig i honom. Han dödar genom sin rädsla det som kunde blivit. Och kunde blivit vackert. En kärlekshistoria. Det får han aldrig veta. Angst essen Seele auf. 

Åldrandet. Detta fruktansvärda. Obarmhärtiga. Åldrandets tecken i det klara eller immiga spegelglaset. Det glas som inte visar något som helst medlidande med den åldrade som konfronterar det. Det blir som en okulär undersökning om man vågar stanna kvar med blicken. Leverfläckarna, kistblommorna, dem man emottager av anonym sändare redan innan man förpassats till kistan och som varslar om vad som obönhörligt väntar. 

Dödens signatur, dödens språk – tatueringar på huden. Rynkorna. Vecken. Blånaderna. Plumparna. 

Den hud som en gång var som en slät karta, att sedermera ifyllas och förses med länder och kontinenter. Den en gång vita, obefläckade huden. Den ytans oskuld som måste gå förlorad. 

Hur hantera det ofrånkomliga åldrandet, när alternativet är värre, som det i ett magert försök till tröst brukar kvidas?

På SF Anytime, som erbjuder mycket cineastiskt sevärt till skillnad från Netflix med alltför mycket skräp i utbudet, hittar man filmen The Leisure Seeker, på svenska En sista semester, om ett gammalt par på väg mot punktsättandet. Spelade av Donald Sutherland och Helen Mirren. Två av mina favoritskådespelare. 

Trettiotalisten Sutherland, tufft av honom, den årsrike, att göra den här filmen, spelar en före detta litteraturprofessor på väg långt in i dimman. Med Hemingway som sin store idol. I sina bästa stunder citerar han långa stycken av Papa utantill. Den gamle och havet. Men för det mesta sviktar minnet. 

Mirren agerar en svårt cancerangripen kvinna i peruk som driver igenom att de i den liksom det såta paret åldrade husbilen, döpt till The Leisure Seeker, skall bege sig ut på en sista semester tillsammans. Ta sig från Massachusetts ned till Key West och Hemingways forna bostad. Den sistnämnda förvandlad till ett vidrigt turistinferno. Upptäcker de vid framkomsten. 

Förändring och förgänglighet - allt förändring och förgänglighet. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Det kan bara sluta på ett sätt, som det ju förvisso gör för oss alla. En film som inte är särskilt bra, alltför förutsägbar. Föga uppbygglig, snäppet från ångestframkallande. Definitivt inte lämplig för en känslig, neurotisk Skriftställare som även i vanliga fall har svårt att sova. 

Frågan infinner sig oundvikligt: är alltid det andra alternativt det sämsta? Skall man leva till varje pris?

Myrsteg mot ett modigare liv

Nio år har rusat i väg sedan dramaturgen, den ytterst begåvade och beläste teaterkonstnären Joakim Stenshäll hastigt gick bort. Jag minns dagen som den var i går. Dödsbudet mottogs medan regnet tröstlöst vräkte ned utanför polkagrisarnas Gränna. 

Vi rastade på väg mot Greifswald och ett studiebesök på den forna militärbasen Penemünde. Dan-Axel, vän och producent på Folkteatern i Gävle, ringde på min mobil. Jag anade, av underlig anledning, omedelbart oråd när jag på displayen urskiljde att det var han. 

Under ett par år samarbetade vi nära och intensivt, definitivt inte konfliktfritt det skall gudarna veta, Joakim och jag. Daglig kontakt runt projektet Förrådet på Folkteatern i Gävle som vi tillsammans initierat och även ledde. 

Debatt, samhällsfrågor, musik och skådespeleri (vissa kvällar medverkade medlemmar ur Folkteaterns ensemble) i en salig blandning. Inspirerat av tyska, liknande projekt, Joakim och jag delade en kärlek till Tyskland, dess konstnärer, skriftställare och intellektuella. (Förutom kärleken till Vilhelm Ekelund.) Nå, Joakims dyrkade husgud Brecht svalde jag inte med hull och hår. 

Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg i Östberlin hade jag besökt och förtjusts av. Påminde med sitt blandade koncept i stora drag om det vi ville skapa i källaren på Folkteatern. Med syfte att nå en annan publik än den gängse med en överrepresentation av kulturtanter. Ett våghalsigt experiment, ett avancerat försök. (http://nationelladramaturgiatet.se.loopiadns.com/verksamhet/forradet-ett-estetiskt-politiskt-och-existentiellt-forsok/)

Ett oerhört inspirerande och berikande samarbete! Men det utmanade, för att använda ett utslitet ord, mig och min med möda fram till dess upprätthållna självbild. Joakim var hela tiden envist, stundtals häcklande och retsamt, på mig om att jag måste sluta på högskolan. Inte kasta bort mitt liv på en sådan trist, likstel inrättning. Ägna mig åt skrivandet på heltid. Ta det på blodigt allvar. 

Han genomskådade mig, tvekade sedan inte att tala klarspråk, ville mig väl. Genom att jag kunde säga att jag skrev på sidan om mitt ordinarie arbete, höll jag ryggen fri. Jag gav mig själv möjligheten att alltid skylla på att jag inte hade tillräckligt med tid för att skriva det jag egentligen ville skriva. Svepskäl gift med vankelmod - en förgörande mesalllians.

Genom att produktivt umgås med andra människor, nu talar jag inte om spegling utan behovet av att träffas av en ärlig blick, eller kunna öppna sig och vara lyhörd, får man fatt i sig själv. Delar av en själv blottläggs. Det öppnar för handling och förändring. Naturligtvis inte så lätt som det låter. 

Men det gäller att finna, i nåd få göra detta, dem som kan vara en behjälplig i detta insiktsskapandets livslånga projekt. Definitivt inte dödgrävarna till urtrista, intellektuellt undermåliga, kolleger på högskolan. Där kan man tala om att slänga bort dyrbar livstid, mina förlorade år. 

Jag minns ett annat konstnärligt samarbete, med Hans Limbus Tjörneryd. (Båten, gatukonst ur hans hand, placerad mitt i Gävle, retade upp infödingarna: "Skall sådant kallas konst?!") Han fick mig att inse att jag tryckte på den kritiska knappen alldeles för tidigt i våra projekt. Det hämmade mig. 

Det kritiska, analytiska tänkandet bar jag med mig från den akademiska världen. Men det var kreativ och uppfinningsrik jag behövde vara, skapande och gränslös - ingen akademisk, småaktig teoretiker. Tjörneryd visade vägen. (https://www.gd.se/artikel/kultur/vi-sitter-fast-i-hjalplosheten)

Joakim påvisade mitt bristande mod. Att jag inte vågade kasta mig ut. Egentligen handlar det om livsmod. Inte enkom skapandets mod. Kanske samma sak egentligen. Att leva fullt ut är att leva skapande. Sluta att förminska sig själv. Tro på sin egen, inneboende storslagenhet. Jeder Mensch ist ein Künstler, proklamerade Joseph Beuys. Livet är ett konstverk - att ta ansvar för och utforma varje dag.

Jag försöker, med betoning på försöker, numera följa ledstjärnorna: leva för dagen, leva för det som är viktigt samt visa handlingsduglighet. Försöka vara mer existentiellt modig. Myrsteg tas mot ett modigare liv. Det liv som det pågående samarbetet med konstnären Erling Öhrnell, honom tackar jag högre makter för, öppnar dörren för. (https://www.gd.se/artikel/gastrikland/gavle/fangslande-om-meinhof)

Tänder ett ljus för dig, Joakim. Jag glömmer dig aldrig. Du är saknad.