Denna varma junidag är det hundra år sedan Ingeborg Bachmann föddes; närmare bestämt 25 juni 1926. En i den österrikiska förstaligan av författare. Där vi återfinner Robert Musil, "Mannen utan egenskaper", bland andra. Eller essäisten och polemikern Karl Kraus.
Om exempel behöver anföras.
Bachmann delade den stil som utmärker dessa ess; vågar jag kategorisera den typiskt centraleuropeisk?
Under mörka moln skriver de, för att uttrycka det metaforiskt. Det är som om undergångsstämningen aldrig förtunnas. Hoppet om en bättre morgondag är en illusion; en tunn tröst för bedrövade själar.
Jag är beredd att uppfatta det som en politiskt präglad melankoli.
Den är inte individuell och den saknar alla romantiska kryddor. Minns Thomas Bernhard och hans hat mot sitt brunfläckiga Österrike. Han hade genomskådat det nationella självbedrägeriet och hans böcker saknade all tendens till försoning.
Lukten av nazism och judeförintelse på Wiens gator låter sig inte städas bort.
I Sverige tror jag inte Bachmann är särskilt känd. Och jag förvånades en gång i Berlin, när hon uppmärksammades nere i tunnelbanan, jag vet inte varför, med porträtt och hyllande ord. Påmindes det om hennes födelsedag, eller dödsdag? Men hon torde ha varit läst i DDR.
Jag vet inte om man kan säga att hon skrev "svårt"; för då måste man kvalificerande definiera vad som är enkelt och vad som är svårt. Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus", skrev han svårt? Eller en mer sentida österrikare, Peter Handke?
Nog bör man ge sig tid med Bachmanns ordvaktande texter, men det är mödan värt.
17 oktober 1973 dog hon efter en brand i hennes lägenhet i Rom. Hon var storrökare och kanske framkallade hon den olycksaliga händelsen själv.
Självmord? Hela livet är ju ett sådant. Ett tillfälligt uppskjutande av döden.
Foto: Wikipedia
Livet; ”ett tillfälligt uppskjutande av döden”. Jag är definitivt inte en fantast av lättsmälta tänk positivt budskap. Men nog fasen måste vi väl ändå kunna ta ett mer salutogent (för att parafrasera alla rättrogna socionomer) perspektiv och framtidstro Lasse, annars blir ju allt outhärdligt, ..fast det kanske är just det det är.
SvaraRaderaInstämmer, på ett principiellt plan.
Radera..men en spännande implikation dröjer sig kvar, eller hur?. ”På ett principiellt plan”.. kan du (ja, det vet jag ju att du kan, bästa Lasse) utveckla vad du menar?
SvaraRaderaJag menar, ska skriva mer om det endera dagen, att ett samhälle lever farligt om människorna, som jag upplever att många gör just nu, känner uppgivenhet och framtidslöshet. På ett personligt, icke-principiellt, plan brottas jag med ett existentiellt gråväder. Jag förlorade min vän sedan så många år. Jag brottas med att känna mig mycket gammal. Mår bäst när jag skriver. Ljusa ögonblick.
RaderaTack Lasse! Så sant! Förstår och ursäkta om jag var uppfordrande. Ser fram emot många fler ljusa ögonblick i mörkret. och behöver jag upprepa att förutom min ur-familj, så är du tvivelsutan Lasse den person so gett mig mest avtryck genom livet, som nu snart också börjar summeras vid 60-års ålder. Ett rättesnöre, moralisk vägvisare o kompass har du varit sen 1988 för mig Lasse. Ibland har jag varit modig, men allt som oftast känt att jag följer maim-stream på mest tillgängliga sätt och fått bryderier utifrån det ..haha. . men det är väl det som kommer med att vara människa kanske, jobbar på att va lite mer förlåtande mot mig själv.
SvaraRaderaDet känns stort och förpliktigande för mig att äga betydelse i ditt liv, Micael! Och, som du är inne på, viktigt vara förlåtande mot sig själv; inte enkelt, det skall gudarna veta: Enligt Mao var självkritik bästa uppfostran. Men det kan bli för mycket av den varan.
Radera