Hermann Görings första hustru Carin, som han även postumt dyrkade och namngav sitt jaktslott utanför Berlin [1] efter, var dotter till regementschefen Fock på I14 i Gefle.
I det forna regementets lokaler uppe på Kungsbäck flyttade högskolan in, efter att planer på att bygga nytt på Alderholmen övergivits. Det efter beskedet att I14 skulle läggas ned. Fort som attan gick det.
Ritningar och allt klappat och klart, var jag skulle ha mitt tjänsterum hade till och med pekats ut för mig. Men så ändrades allt över en natt. Det blev inget Alderholmen. Där förr fartyg från när och fjärran lade till.
In med den statliga disciplineringsanstalten, där exercisen är av ideologisk natur, i den tunga arkitekturen med väggar tillräckligt bastanta för att stå emot granatattacker. Påstods det.
Jag tillhörde alla dem som inte var särskilt förtjusta över beslutet. Och det förklaras inte uteslutande med att jag en gång i tiden var inkallad till I14, men i ungdomlig villfarelse värnpliktsvägrade.
Snarare fruktade jag, som gammal organisationsforskare, det som satt kvar i väggarna på det forna militärområdet. Den auktoritära kulturen.
Studenter, som kände till mitt intresse för Tredje riket, dök snart ivriga upp, med rykten om att Hermann och Carin gift sig i Valbo kyrka. En bit utanför Gefle. Även övernattat i Stora Vall. Där regementschefen hade tjänstebostad i det gula huset med förnämlig utsikt över vatten.
Studenterna påstod, fantasieggande för Ekstrand, att det funnits fotografier på Hermann och Carin i Stora Vall. Men efter beslutet om nedläggning av regementet dök folk upp från krigsmakten och lade rabarber på dessa.
Ni känner väl till den största skvallerbyttan i New York, Truman Capote, han som skrev "Breakfast at Tiffany´s" och som varnade för att granska en god historia med avseende på om den är sann eller falsk?
Nå, i detta avseende är den goda historien inte sann. Inte gifte sig Hermann, Der Dicke kallad för sin voluminösa kroppshyddas skull, och Carin i Valbo kyrka.
De gifte sig statsmannamässigt i Domen i Berlin. Hitler närvarande. Göring andre man i nazitoppen.
När jag börjar att läsa Ann Edlidens verklighetsbaserade "Omöjlig i det jordiska" (2026), där Carin spelar en central roll, minns jag de vilda ryktena som florerade omkring det såta paret. Med koppling till min arbetsplats.
Jag tycker mig ha kläm på Carins korta levnadslopp, icke minst genom Björn Fontanders initierade böcker. Hon hade svagt hjärta och dog fyrtiotre år gammal till Hermanns otröstliga saknad.
Edlidens bok är svår att lägga bort. Jag känner inte sedan tidigare till den välskrivande författaren. En positiv överraskning!
När Röda Armén närmade sig Carinhall, lät Göring sätta fjutt på den imposanta byggnaden som man kan se på fotografier från när det begav sig. Han flyttade Carins lik från mausoleet nära mangårdsbyggnaden för att undvika skändning.
Hennes kropp, eller kanske rättare sagt resterna av den, genomgick under årens lopp de besynnerligaste öden. Glöm allt vad griftefrid heter.
Den kropp man en gång trodde var Carins och som begravdes på Lovö i en familjegrav visade sig inte vara det.
När en ny kropp, som med stor sannolikhet kunde vara Carins, plötsligt dök upp. Men det var inte slut i och med det.
Nu skall det tydligen vara klarlagt, med hjälp av patologerna på Ackis i Upsala, att man till slut fann den rätta kroppen efter alla turer. Nånstans i skogarna där Carinhall stod grävdes den tredje kroppen upp. Nu vilar den rätta Carin på Lovö.
Jag fortsätter att läsa och återkommer med synpunkter på boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar