Midsommaraftonstankar

 

                                             "Midsommar är en märklig högtid." Sara Berg, "Svensk midsommar är det värsta vi har" (Sydsvenskan 260618)

I går begravdes min äldsta vän Conny i Sandviken. I samma kapell, beläget nere i Hedgrind, tidigare ett reservat bestående av tjänstebostäder för högdjur på Konsul Göranssons Sandvik, där jag tog ett sista farväl av mina föräldrar. Även min syster och hennes man. 

En efter en går bort och kommer inte åter. Livets gång, som nån sade. Snarare dödens, skulle jag vilja säga.

Det framkallar svårhanterliga känslor att kliva in i kapellet och med blicken konfronteras med kistan. Det blir så definitivt och oåterkalleligt. Gråten inte långt borta. I Connys fall en urna, efter eldbegängelse. 

Första gången jag var med om denna ceremoni. Lite märkligt upplevde jag det att defilera förbi urnan, lägga ned en ros.

Jag firar, nå, fel ord i sammanhanget, denna midsommarafton på egen kaluv. Jag känner inte för attt slå mig ned vid dukat bord, tillsammans med uppsluppna andra, frossa på obligatorisk midsommarmat och stämma in i "Helan går". Eller "Gäddorna leker i vikar och vass". 

Kända snapsvisor. (Upphovsmannen okänd i båda fallen.) När supen skall tas. Den avstår jag dock ifrån.

Noterade i en intervju med Tommy Körberg, jag minns honom från 60-talet som en i Tom & Mick, kompade av Maniacs, som aldrig spottat i glaset, eller försökt att sticka under stol med det, att han blivit försiktigare med spriten, som uttrycket lyder. På grund av hälsoskäl. 

Om jag skulle tacka nej till helan, halvan och tersen, det sistnämnda ordet återfinns i dikten "Syner i lövsprickningen" av Ferlin, kunde jag åberopa samma skäl. Vitrockarna har hittat nåt skräp på mitt gammelmanshjärta. Nå, skräp eller inte, glaset får stå tomt för min del. 

Häller upp ett glas saft, flaskan stämplad med inget socker tillsatt. Tar mig en pepparkaka, kanske tre. Annas Original. Rött paket.

Häromdagen ett långt telefonsamtal med vännen Gunnar på Söder i Stockholm. Vi fick kontakt efter att han, frilansjournalist, fastnat i en krönika av mig i SSR-tidningen.

Temat Lill-Babs, den inte särskilt skönsjungande tösen från Jäschö som vanliga människor älskade just för att hon var vanlig. Intressant, på min ära. Annars brukar man väl som idol ha den som inte är vanlig? Inte som alla oss andra. 

Men en idol som kunde vara grannflickan? Eller damfrissan på hörnet? Jag säger då det. Outgrundligt äro detta svenska folk. "Int´ begriper jag mig på dom",  som skomakare Andersson i Sandviken sade.

Nå, det ledde till att Gunnar begav sig till Gefle för en intervju. Tillsammans med en fotograf. För ett porträtt av krönikören, placerad på vischan långt utanför tullarna, i SSR-tidningen.

Vi har nu känt varann i många år. Märkligt hur nära varann vi är, på många plan. Det framgår när vi språkar. Han är mycket viktig för mig. 

Med Conny delade jag gemensamma minnen. Med hans död försvinner en stor del av mitt förflutna. Han tar det med sig till andra sidan.

Jag brukar vid begravningar ur minnet fritt citera lundapoeten Göran Sonnevi: de människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra. Så slutsatsen måste bli, var rädd om dem som fortfarande är kvar. Kort den stund vi får tillsammans.

Jag höll på att glömma: Glad midsommar, alla ni med stång och svindyra jordgubbar! Glöm inte att vi lever i Sverige. Om ni förstår vad jag menar.

PS. Jag fortsätter att läsa Södertörnprofessor Anders Burmans bok om Hannah Arendt, tänkt som kursbok? Det blir några kritiska rader om den vad det lider.

Även på 8 dagar 2026-06-19