Livet är kort, flyr undan. Borde jag då, ur detta den bleka insiktens perspektiv, ägna dyrbar tid åt att fundera över vad jag egentligen håller på med, när jag ser samma film flera gånger?
Varför, egentligen?
Nå, ett stapplande försök kanske det är värt. Åtminstone för min egen skull. Och det pockande politiska samvetets.
Jag tror det är tredje, eller rent av fjärde gången jag ser den tyska filmen Das Leben där anderen, på svenska De andras liv. [1]
Om DDR och hur Erich Mielkes Stasi övervakade och i hemlighet avlyssnade skådespelare och dramatiker.
Bland de enligt regimen misshagliga systemkritikerna begår teaterkonstnären Albert Jerska, som han heter i filmen, självmord efter flera år av yrkesförbud. Han knäcks när hans pjäser inte får uppföras på tiljorna.
Livsmeningen är borta.
Stulen av politrukerna som Stalins ord om poeterna, "själens ingenjörer", utan att veta att det är ikonen som är upphovsman. Påtalas av en av de misshagliga, avlyssnad med utreseförbud.
Påtalandet uppfattas som en provokation av kulturansvariga ministern som beter sig likt "Bocken i Babelsberg".
Nå, yrkesförbud kunde ju inte förekomma i DDR, enligt de styrande. Man hade, om man straffades, gjort nåt brottsligt mot staten. Och förtjänade sin dom. Som alla kriminella. Konstnärer inte undantagna.
Yrkesförbud är per definition helt omöjligt under proletariatets diktatur, det radikalt demokratiska samhällssystemet, till skillnad från den borgerliga, skendemokratiska varianten.
Blott antyda att det kunde förekomma i DDR tydde på regimfientlighet. En kontrarevolutionär inställning.
Apropå Jerskas självmord, endast Ungern överträffade DDR bland de realsocialistiska staterna i öst vad beträffar antalet självmord.
Statistiken hemligstämplades i DDR. Inga självspillingar under socialismen! Alla medborgare hade ju det bra! Bostad och arbete. Utstakat och klart. Det välordnade livet. [2]
Alla omhändertagna av staten. Från vaggan till graven. Paradiset på jorden. Om än med brist på det mesta.
Stasifängelset I Hohenschönhausen i Berlin har jag besökt. Nyfiken på var dissidenterna, erkändes förstås icke som sådana av regimen, Rudolf Bahro och Jürgen Fuchs förvarades.
En flera timmars rundvandring bjöds jag tillsammans med en grupp infödda på av en tysktalande guide.
Hans föräldrar, inga uttalade statsfiender, hade suttit som fångar i samma fängelse. Efter att ha frihetsberövats, kidnappats, på gatan.
Inkastade i en liten buss med fönstren övertäckta, så de inte kunde skåda ut, fördes de sedan till Hohenschönhausen. De visste inte om de fortfarande var kvar i Berlin, eller inte. Fångarna skulle desorienteras, tappa fotfästet. Det var syftet med hur de behandlades.
Inte veta var de befann sig, eller vilket klockslag på dygnet. De skulle mjukas upp. Erkänna det som lagts dem till last. Förr eller senare. Förhörstekniken var utstuderat grym.
Nu till försöket att förstå varför jag ser om De andras liv. Vad ställs på sin spets i filmen? Vad är vi, som anser oss samhällskritiska i ett demokratiskt vacklande Sverige [3], beredda att göra?
Vad vågar vi i ett eventuellt uppstående kritiskt läge? Frågan om mod den viktigaste.
Därför jag ser om De andras liv. Ännu en gång. Sitter som klistrad. Söker svar jag aldrig kommer att få. Inte förrän jag själv befinner mig i ett utsatt läge. Hoppas jag slipper. Jag är osäker på mig själv.
NOTER
[1] I rollen som alltmer tvivlande Stasi-officer en av mina stora favoriter, den framlidne Ulrich Mühe. Trovärdig figur? Kritik har hörts från människor i post-DDR.
|2] Christa Wolfs Nackdenken über Christa T fördömdes av DDR-ledningen för sin existentiella synvinkel.
|3] I HD 4 maj berättades om ett upprop från drygt tusen svenska jurister, #JuToo, i protest mot att rättsstaten försvagas och demonteras genom nya lagar.
Bild: SF Anytime
NOTA BENE Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar