Föreliggande lilla text har väl egentligen ingenting att göra med den Gedenktafel som fotot föreställer. Nånstans i Östberlin är den uppsatt.
Om den nu fortfarande är det.
Man kan aldrig säkert veta efter murens fall och der Anschluss, som de missbelåtna, snarare förfördelade, säger i öst. Blåsta av Kohl.
Uppsattes under DDR-tiden. Ett tack för lojalitet mot det totalitära systemet.
Hon, tidigare på flykt undan nazisterna, var ju ytterst lojal mot den realsocialistiska staten. Jag vill minnas att hon besatt en hög position, ordförande i författarförbundet.
Med makt att belöna och bestraffa.
Stödde att dissidenten Biermann utelåstes från DDR, berövades sitt medborgarskap, när han befann sig på bejublad turné i väst.
Jag kan på rak arm inte påminna mig vad jag läst av Seghers, som egentligen hette något annat. Det har hur som helst inte stannat kvar. Vänta nu, "Det sjunde korset" har jag läst. För länge sen.
Jag hade, undanskymd från världens larm och dån i mitt skrivarhörn bakom gardinerna, fått för mig att reflektera omkring det min andre svärfar, en levnadsglad fyr som inte spottade i glaset, brukade säga om att man borde ha två liv. Det räcker inte med bara ett.
Och det enda man har till sitt förfogande går så fort. Och är för det mesta så kort. Snöpligt. Can I have another one, please, som nån vädjar i en sketch med Monthy Python. Inne på samma idé som svärfar. Som om det handlade om att beställa en pint på puben. Glöm det.
Seghers blev 81 år gammal. Avled 1 juni 1983. Fyra år till 81 från där jag i höst åldersmässigt befinner mig. Det tycks mig inte särskilt långt. Nä, fy bubblan. Det går för fort, som pigan undslapp sig på höskullen.
Poängen, om jag förstod svärfar rätt, med att ha ett extra liv, är att man i det andra livet inte skulle behöva upprepa alla misstag och dumheter i det första.
Men det förutsätter ju att man kan ta med sig liv ett till liv två. Vara klokare när man får andra chansen. Mer beredd. Knepigt. Kanske misstagen och blamagerna är oundgängliga delar av livet? Fläckar det?
Mina reflektioner om behovet av två liv startade, fråga mig inte varför, med att jag meddelade vederbörande att jag inte kan delta i en lunch i morgon uppe i Gavlerinken, i den senior advisers club, snygg benämning, som jag tillhör. Ledd av den förträfflige Anders Konnskog, tidigare chef på Toyota.
En livsbejakande och glad, som min svärfar, man som alltid piggar upp och får mig på gott humör. Men nu således förhinder. Jag skall träffa en hjärtspecialist i Upsala.
Och så råkade jag fastna i fotot på minnestavlan. Huvudet sattes på ett annat spår. Så kan det gå.
/I Hörnet av lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren, med ostyriga tankar om ditten och datten./
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar