 |
"Terrorist" är en flitigt använd stämpel. Rotee Arméfraktion (RAF) i Förbundsrepubliken Tyskland stämplades på sin tid som terrorister. Eller också gick de, romantiserande alla outlaws, under benämningen Baader-Meinhof-ligan, med Bonnie and Clyde-vibbar.
Jag minns filmen "Der Baader Meinhof Komplex", där de framställdes som skjutglada galningar. Utan några politiska motiv.
Varför valde RAF den våldsamma vägen på sidan om institutionerna, istället för den långsamma marschen (Rudi Dutschkes ord för infiltrationen av statliga inrättningar som universiteten) genom desamma? Hur förstå, utan att därför legitimera, detta dramatiska val?
Ska vi bara strunta i att försöka förstå RAF:s agerande, istället nöja oss med terroriststämpeln? Parat med moraliserande fördömanden? Bortseende helt från den historiska och samhälleliga bakgrunden. Med andra ord göra det enkelt för oss.
Jan Holberg är VD för Stiftelsen Ingmar Bergman. Jag tipsas om en artikel i DN 31 mars 2026, ur hans hand, med den lockande rubriken "Så åt sig Baader-Meinhof-terroristerna in i Ingmar Bergmans värld".
Den uppburne Bergman, "vår Dalahäst i världen" enligt Bo Widerberg, drog hals över huvud till München, kränkt av att misstänkas för skattefiffel. Polisen dök till och med upp på Dramaten för att haffa honom. Löpsedlar trycktes med världskrigsrubriker.
I München, huvudstad i det extremt konservativa Bayern, togs han emot med öppna armar av CSU:s Franz Josef Strauss. En gång medlem i NSDAP, och förklarat sig beredd att med egna händer ta kål på de enligt den politiska etablissemanget hatade RAF.
Bergman ankom München 1977. En detta år våldsimpregnerad förbundsrepublik väntade på att omge hans teaterkonst. Och den bestod inte estetiskt oanfrätt av vad som skedde i dess omvärld.
Holmberg driver oväntat tesen att man i flera av Bergmans verk kan ana influenser från RAF.
Icke minst i uppsättningarna på Residentztheater, där Bergman var verksam. Även i filmer efter återkomsten till Sverige. Bergman fascinerades av RAF. Var han innerst inne en samhällsfiende? Måste jag ompröva min föreställning sedan många år om demonregissören?
Tanken om en annan, mer politisk och samhällstillvänd Bergman kan förefalla långsökt, men är onekligen kittlande.
Bergman, med sina borgerliga navelskåderier, har aldrig tillhört mina favoriter. Inte blir det bättre av att veta att han förtjustes till en början av Hitler. Vilket han inte kunde skylla ifrån sig, fast han försökte, som Jan Myrdal genomskådade.
Bakgrunden till RAF:s uppdykande på den tyska samhällsscenen måste ses i ett historiskt ljus. För att inte bli obegripligt. Övervintrande nazister förekom i Förbundsrepubliken efter kriget, ända högt upp i statsförvaltningen, nära kanslern.
Locket på om Auschwitz och förintandet av judarna
Tigande far- och morföräldrar till undrande ättlingar, varav åtskilliga av de senare anslöt sig till studentrevolten på 60-talet. Frågan de sökte ett svar på: Vad gjorde Du under Hitler i Tredje riket?
Och så den utlösande faktorn. Ihjälskjutandet av Benno Ohnesorg den 2 juni 1967 i Berlin under en stor demonstration i protest mot shahen av Irans besök i staden. Startskottet för formerandet av den utomparlamentariska oppositionen (APO).
Jag hyser inga sympatier för RAF, våldet och dödandet. Men anser att de även måste bedömas politiskt ur ett vänsterperspektiv. Inte generaliserande avfärdas som terrorister bland alla andra såna.
Knäckfrågan för mig blir: stärkte de repressiva tendenser inom staten eller inte? Jag lutar åt att de gjorde den alltmer repressiva statsmakten ännu starkare genom sina attacker på den.
Den tyska arbetarklassen, som de hoppats mobilisera genom sina spektakulära attentat för att visa på fascistmasken hos staten när den kastades och den polisiära klappjakten på de förhatliga började, förhöll sig kallsinnig.
Ingmar Bergmans intryck av RAF förblir hursomhelst för mig en spännande gåta.
FOTNOT Som gästprofessor vid Freie Universitet bodde jag och hustrun i Berlin. Jag har fördjupat sig i modern tysk historia, skrev boken "Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap" (2007). Omslag: Erling Öhrnell.
Foto: Bokus.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar