Fotot ovan, som jag råkade snubbla över med sökarblicken när jag letade efter en uppgift på nätet, föreställer enligt uppgift Eva Braun Sommerhaus. När det är taget, vet jag inte. (Upphovsman oklar.) Men uppenbart befinner sig huset i svårt förfall.
Om det efter fotots tagande rivits, vet jag inte. Eller var i världen det mer exakt är beläget. Nånstans i Polen är allt jag vet.
Men jag reagerar på hur det benämns, som Eva Brauns sommarhus, och på att nu, när jag skriver detta, är det efteråt. Långt efter självmordet i bunkern i Berlin våren 1945.
När Tredje riket, efter total kapitulation, låg i spillror, aska och ruiner. Det blev inget tusenårsrike av de sjukligt grandiosa planerna.
Varför min mångåriga fascination, mer allmänt, för detta fenomen efteråt? (I min dator gömmer sig ett opublicerat manus, titel "Berliner Kinder", där fenomenet utförligt diskuteras.)
Det finns en antropolog, eller vad han yrkesmässigt titulerar sig själv, som jag vet intresserar sig för vad han bestämmer som övergivna platser. Men detta med efteråt är, som jag förstår det, något annat. I någon mening är det efterlämnade inte övergivet, eller bortglömt.
Det fungerar snarare som en uppmärksamhetsmagnet. Omöjlig att inte dras mot. Omöjligt att vända ryggen mot det den fäster uppmärksamheten på.
I detta fall är det väl dock Eva Brauns namn som lockar. Mer än själva rucklet. Hon som av hävdatecknare närmast föraktfullt framställts som en korkad fjolla och aldrig förekom vid Führerns sida, trots att hon var hans fjälla. Hon måste hålla sig i bakgrunden, förbli en offentlig hemlighet.
Medan Magda Goebbels, gift med Bocken i Babelsberg och fanatisk nazist som avgudade Hitler, fick agera Tredje rikets första dam och representera i officiella sammanhang. Hon, den eleganta och paranta damen, som kunde föra sig.
Strax innan det gemensamma självmordet blev hursomhelst Fräulein Braun till sin ohöljda glädje uppgraderad till Eva Hitler. När diktatorn inget hade att förlora, då dög jäntan från München.
Det vilar något magiskt över detta efteråt. Att det som en gång var inte helt försvinner. Inte kan försvinna, om man säger så, eller gå upp i rök. Det är fråga om platser eller byggnader som har något alldeles speciellt över sig och består länge efteråt.
Den forna rockborgen Valhalla i Sandviken är en sådan för mig. Utan att jag med ord kan förklara fenomenet på något tillräckligt bra sätt. Nå, det får vara så.
/I ett hörn av lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren med sina ocensurerade funderingar./
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar