Hjärtsjuka Carins liv blev förhållandevis kort (1888-1931) men dramatiskt. Avanonymiserat, bör man nog tillägga, genom relationen med Hermann Göring. I ett historiskt ödesmättat och stormigt mellankrigseuropa med den framväxande nazismen i Tyskland.
Om hon inte träffat Göring, hade hennes livsöde sannolikt inte väckt samma intresse hos mig. Intressant nog hörde jag, om än inte första gången, talas om henne, när jag tillträdde mitt lektorat på högskolan i Gefle.
Belägen i bastanta lokaler uppe på Kungsbäcksområdet, efter att I14 flyttat ut. Och där Carins far varit regementschef.
Fantasieggande rykten, dock gripna ur luften, om att hon och Göring vistats på Kungsbäck, till och med övernattat i den imposanta tjänstebostaden Stora Vall, florerade.
Hennes första äktenskap med Nils von Kantzow torde betraktas som ett resonemangsäktenskap. Helt passionsbefriat. Ren konvenans och inget annat.
Genom att han, som tycks ha varit en riktig tråkmåns, tjänstgjorde som yrkesmilitär tvingades Carin följa honom på prövande posteringar som den uppe i Boden.
Två och ett halvt år i en kylslagen håla, som hon uppfattade staden i norr. Med urbefolkningens aversion mot regementet. Bara att bita ihop och härda ut.
Med hjälp av kafébesök på egen hand, bakelser till tröst. Harmlösa utsvävningar som maken, med inte särskilt hög lön, kritiserade.
Sonen Thomas fick de tillsammans. Med hembiträdeshjälp klarade den hjärtklena, tillika astmatiska Carin uppgiften som moder. Men vårdnaden tilldelades fadern. Av läkare avråddes hon av hälsoskäl från att föda fler barn.
Jag bibringas intrycket att Carin, tidigare av mig mest betraktad som Görings hustru och bifigur i skuggan av honom, var av en svärmisk natur, sökte något hinsides, bortom det jordiska och närliggande; spiritualistiskt lagd, höll i seanser där kontakt med andarna etablerades.
Vardag och rutiner lockade inte henne; hon sökte det extra och kryddade i tillvaron.
Längtade efter något annat än det liv hon som dotter till överste Fock förutbestämts för. Ett mer spännande liv än det borgerligt välanpassade, själsligt försmäktande.
Carin suktade efter den rätte mannen att slå sig ihop med. En äventyrlig sådan och ingen dussinfigur.
Och, se där. Då dyker som beställning en artig och väluppfostrad, stilig tysk kapten upp vid namn Hermann Göring. Beundrad för sin eminenta flygarkonst. Dekorerad med medaljer.
Han inviteras till de kotterier där Carin finns, efter en livsfarlig taxiflygning i hårt väder som han skickligt genomfört, med Eric von Rosen som passagerare. Carins svåger, gift med hennes syster Mary.
Carin och Hermann dras, om än inte omedelbart, till varann; de blir upp över örionen förälskade. Inte störs hon av att han, när han berättar om ett förhållande han haft med en dansk kvinna, till sin förskräckelse upptäckt att hon var judinna; rasblandning med andra ord, förbjudet av rasbiologins nazister.
Det såta paret delar antisemitismen, judehatet, som världsåskådning. Han mer uttalat och omsatt i politisk handling än hon. Carin som av Adolf Hitler utnämndes till den nationalsocialistiska rörelsens mascot.
Utan tvekan stod hon på nazisternas sida; trodde helt och fullt och utan minsta invändning på deras sak.
Redan långt innan maktövertagandet. Vid det laget, 1933, var hon död sedan ett par år.
När hon fortfarande var gift med von Kantzow, sonen i hans förvar, kunde hon inte bärga sig från att lämna Stockholm och bege sig till den på henne i München väntande och trånande Hermann Göring. Länge ett ekonomiskt ansträngt liv med små medel.
En äktenskapet flyende hustru till den inkrökta östermalmsborgerliga omvärldens förfäran.
Återföreningen föregicks av glödande kärleksbrev. Med inlindade syftningar på deras intensiva erotiska liv.
Carin får på grund av sin sviktande hälsa inget långt liv, avlider blott fyrtiotre år gammal. Begravs utanför Berlin invid det pompösa jaktslott som bar hennes namn: Carinhall. Och som lades i aska, när Röda Armén närmade sig.
Carins rester flyttades från mauseleet, hamnade på villovägar. Till slut, efter diverse turer, fört slutligen till sista vilan i grav på Lovön.
Hermann fortsatte att dyrka henne, även efter att ha ingått äktenskap med sin andra hustru, skådespelerskan Emmy Sonnemann; inte alls av Carins intellektuella kaliber.
De får dottern Edda, porträttlik Hermann; behöll sin stora beundran av fadern ända till sin död.
Vittnade om att hon ideligen träffade människor som känt fadern och hade bara gott att säga om honom. Nummer två i den nazistiska hierarkin.
Göring, som åklagarna i Nürnberg hade problem med under förhören genom hans skarpa huvud, undgick repet genom en undangömd giftampull. Än i dag vet ingen hur det gick till. Vem som bistod honom.
Ann Edlidens bok "Omöjlig i det jordiska" (Piratförlaget 2026), bygger på omfattande källstudier. Icke minst alla brev som hon tröskat sig igenom.
Edliden säger sig, hon låter därvidlag som en historieforskare av den gamla skolan, vilja skriva "hur det egentligen gick till". Ingen roman. Snarare en rekonstruktion med dokumentära anspråk.
Boken fascinerar från första raden. Efter att ha läst bland annat den initierade Björn Fontander, trodde jag att jag var fullärd på Carin och Hermann Göring. Med Edlidens bok sträckläser jag.
Bilden av Carin får fler bottnar, hon blir sin egen, lämnar Hermann Görings skugga. Men - förblir ändå outgrundlig. Mystiskt undflyende.
Bild: Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar