I går på Malmö Central, när vi återkom efter en tur till Köpenhamn, såg jag statsministerns fru kila förbi med rullväska, på väg mot tåget till Stockholm. Helt solo. Inget personskydd, vad jag kunde upptäcka. Jag frågade snabbt mig själv, om jag skulle ropa något efter henne. Vad i så fall?
Något elakt? Sarkastiskt?
Val i höst. Nu skall garderoberna öppnas och skandalerna fram. De senaste dagarna har mainstream medierna i stort sett dag ut och dag in tröskat det faktum att hon använder volontärer för skötseln av en herrgård som hon äger hälften av.
Där skall, enligt samma medier, andlighet öka människors existentiella hälsa. Det låter aningen mysko i mina öron; även om jag inte sedan tonåren tvekar att benämna mig existentialist. Men inte vet jag hur det ska gå till; ordet "öka" bromsar, "öka" som i sossarnas ökad jämlikhet?
Genom kurser skall det ske? Eller handpåläggning från pastorskan själv?
Tydligen kan man redan, mot dyr avgift, komma och tiga under hennes ledning. Som i forna Grubbelboden i Rättvik. Urinnevånarnas namn på besynnerligheten. Finns den kvar, förresten? Jag har inte hört (sic!) något.
Volontärerna får inget betalt. Men inbjuds till mingel i Sagerska palatset. Och ges möjlighet till nätverksbyggande; detta senmodärnitetens ytfenomen. Bra för det sociala kapitalet, som det heter. Någon enstaka har också fått fint jobb, generaldirektör med topplön, efter att ha varit volontär.
Så gratiskneg kan löna sig!
Är detta dagens Sverige? Osökt tänker jag Rumäniens korrupta diktator Ceausescu och hans fru. De levde livets glada dagar, skodde sig skamlöst på rumäniernas bekostnad. Kanske drar jag parallellen för långt. Och inte önskar jag att statsministern och hans fru skall gå samma öde till mötes som diktatorn och frun.
För övrigt, vad tjänar det till att kasta ord efter henne, prästen? Förmodligen vore det som att kasta vatten på en gås. Jag utgår ifrån att paret Kristersson, hennes namn har jag glömt, är hårdhudade. Makt härdar.
Foto: Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar