Dagen före midsommarafton begravs i Sandviken min äldsta vän, Conny. Efter en plågsam livsavslutning förorsakad av hans sjukdom. Ända sen 60-talets början kände vi varann.
De sista åren vi hade kontakt träffades vi med oregelbundna mellanrum för livsavstämningar, som vi kallade våra timslånga samtal.
Konstaterande att Gammeln slagit sina klor i oss. Och de stormiga ungdomsåren ett minne blott.
Hans sista vilja var att få vila på samma kyrkogård som mina föräldrar och andra av mina nära släktingar.
Jag brukar strosa runt på denna och läsa på gravstenar. Det slår mig att många av dem under stenarna inte fick särskilt långa liv.
Naturligtvis en klassfråga. Här sover arbetarklassen den eviga sömnen. Om du vill ha ett långt liv, bli borgare.
Först de många åren i Verket som bihang till maskinerna, betjänande det döda kapitalet som Marx sade, sen några futtiga års ledbruten arbetsbefrielse. Utstämpling efter lång och trogen bolagstjänst.
Vi pensionärer, för även jag måste räkna mig dit även om jag föredrar att som i sydligare länder tituleras det flotta senior, har inget fack eller någon organisation som försvarar oss.
I ledningen för PRO, och allt vad de heter, sitter avdankade yrkespolitiker. Lojala mot sina moderpartier.
I bästa fall företräder de vad som förtjänar benämnas intresseorganisationer. Men gör inget större väsen av sig. Stridsglada är de minst av allt.
Trots höjd pensionsålder och låga pensioner. De kan inte vara omedvetna om att kistorna med ackumulerade pensionsbesparingar, uppskjuten inkomst enligt min bestämda mening, svämmar över alla bräddar.
Var finns de röda pantrarna? De sista entusiasterna, som jag brukar kalla de återstående politiskt övervintrande av oss rödskägg, borde starta mer militanta pangsjonärsorganisationer.
Damma av de gamla stridsropen. Ropen skalla, hög pension åt alla! Gör PRO till en kamporganisation!
Foto Eva Åsén Ekstrand: Röd panter
Även på 8 dagar 2026-06-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar