Jag vill minnas att Reidar Jönsson, författare till den filmatiserade och så älskade "Mitt liv som hund", skrev en bok, kan den ha hetat "Levande livet!", i vilken det förekommer en man ur arbetarklassen och hans grabb.
Den senare återvänder hem efter att ha varit hockeyproffs i NHL.
Med "biverkningar", liknande Börje Salmings, av det stenhårda livet i rinkarna på andra sidan vattnet. Det vill säga skador av mångahanda slag.
Fadern kommenterar det med att han slitit ut sig i fabriken, sonen på is. Vilken är skillnaden, egentligen? Båda illa åtgångna av sina totalt olika yrken. Det har kostat dem kropp och hälsa.
Jag brukar minnas det, när jag iakttar hockeylirare från förr. Inte sällan krumma och rammade av åren på is. Begränsade i sin rörlighet. |1] Märkta, skulle man kunna säga.
I ett tv-program avslöjades det hur vanligt det är inom elitsporter, särskilt hockeyn, att det hålls på med, missbrukas, smärtstillande preparat, i syfte att dämpa akut värk. På längre sikt hjälper de inte. Fråga är med vilka bestående ohälso-effekter.
Samtidigt som jag sitter och funderar på detta, läser jag om backen Robert Hägg i Brynäs, en riktig tuffing på isen, som varit iväg på landslagsuppdrag, spelat med ett kraschat revben i stället för att vila. Eftersom det enligt hans bedömning nog var sista chansen att få spela i landslaget.
Jag läser om spelare som "trejdas" hit och dit i NHL, utan att ha något att säga till om. Jovisst, de tjänar millioner och har sitt på det torra. Men hur påverkas självbilden av att från en timme till nästa få order om att packa väskan, sätta sig på flyget och dra till en annan klubb?
Kanske bryta upp med familj och barn. Ägas villkorslöst av klubben. Livegna.
"Sän är branschen", kan de ju alltid försöka intala sig och mig. Bara att finna sig och bita ihop. Gråta hela vägen till banken, som man brukar säga.
Jag har aldrig hört sparkade arbetare uttrycka sig på samma vis: "Så är det inom pappersindustrin." När de sitter med hus på bruksorter, på avbetalning och som ingen kommer att vilja köpa, rotade och för gamla för att söka sig ut på arbetsmarknaden igen.
Där penningen styr, betyder själen ingenting. Men vad hjälper det en hockeyspelare att vinna miljoner på miljoner, men förlora sin själ? Och sin kropp?
[1] Dock icke Inge Hammarström som vi brukar träffa på inne i Agnes Kulturhus, Gefle, där han, med Timråpåbrå, om tisdagar läser dödsannonserna i ST.
Bild: Instagram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar