Till minne av min äldsta vän Conny

 

Kära deltagare i denna minnesstund.

För den som inte känner mig: Lasse Ekstrand heter jag, uppvuxen i Sandviken. Mina anfäder kom till stan redan på 1880-talet. Så nog måste vi betraktas som genuina sandvikare!

Jag ber om överseende med att jag använder ett skrivet manus. Men det beror på att det känns mycket svårt att tala om Conny. 

Just här, på Odengrillen, satt vi många gånger i vår gröna ungdom. När mattvång fortfarande gällde. Vi beställde in en varm smörgås, ibland när hela, eller nästan hela, popbandet var samlat. En smörgås, mest som en symbolhandling. Jag minns inte att den någonsin åts upp.

Så Odengrillen känns som en välfunnen plats att samlas på idag. Sammankomsten knyter an till förgången tid. Those were the days, som Mary Hopkin sjöng.

Livet har avslutats för min vän ända sen början på sextiotalet. Vi föddes samma år, 1949, han månaden senare än jag. 

Det har slagit mig, när jag tänkt på Conny och mig, att detta att minnas är en social sak. Att minnas tillsammans med någon, ha ett gemensamt minne, det blir något alldeles speciellt som förtjänar att vårdas. 

Och det hade jag och Conny, ett gemensamt minne. Nämnas bör att han besatt ett ovanligt gott minne, ett smått förbluffande hästminne, till skillnad från mig.

Alltid när vi träffades reste vi tillbaka till det förflutnas dagar. 

Vi lärde känna varann, som sagt, redan i början på 60-talet när vi spelade fotboll i samma kvarterslag. Familjen Ekstrand hade flyttat upp på stan, som man sa, till Smedsgatan, familjen Palmér bodde i närheten.

Conny bevittnade mina första skrivförsök i form av matchreferat, nedtecknade med kulspetspenna i blått häfte. På typisk sportjournalistprosa med många klichéer. Conny skrattade ibland gott åt mina formuleringar. 

Och så kom Beatles och musikrevolutionen. Även till lilla Sandviken. Alla skulle starta popband. Och det gjorde vi också. Conny och jag började gemensamt ta ut låtar på akustiska gitarrer. Bandet döptes till Two Good Reasons efter en rad i Kinks låt Sunny Afternoon.

Roliga år följde med musiken som viktigare än allt annat; tjejer och framförallt skolan.

Vi repade på Kåken, ungdomsgården Seljansborg. Hade spelningar runt om i Gästrikland och Norduppland, Helsingland och Vestmanland. Ibland kanonspelningar, ibland mindre bra. 

Förband till internationella celebriteter på Jernvallen. Inför en publik på flera tusen. John Mayall och hans Bluesbreakers. Glömmer aldrig skakande knän backstage. Eller att få träffa Jimi Hendrix in real life.

1968 flyttade jag till Upsala för att läsa på universitetet. Connys och mina vägar skildes åt. Vi hade endast sporadisk kontakt under årens lopp. 

Men i och med att jag flyttade tillbaka till regionen, bosatte mig i Gävle 1991, blev kontakten tätare. Vi hann träffas flera gånger för livsavstämningar som Conny kallade det. 

En gång tog Conny mig med till Valhalla, dit alla de kända sextiotalsbanden kom, och där vi som tonåringar hängde som det heter nuförtiden. Han hade lyckats utverka nycklar till den forna rockborgen. 

För mig kändes det magiskt att återvända dit tillsammans med honom. Där vi med bandet spelade i en paus när Curt-Görans från Eskilstuna var huvudattraktion. 

Kan också ha varit Caretakers från Jönköping, skulle behöva fråga Conny, som hade järnkoll, om det.

Vi mindes det förflutna  tillsammans, reste tillbaka till det Sandviken som var och där vi växte upp. Ett fjärran, skimrande Sandviken. Ett mönstersamhälle, till skillnad från idag.

Nu är Conny borta. Jag har ingen som jag på samma sätt kan minnas tillsammans med. Det är som om en dörr har stängts. För alltid.

Jag fattar inte att du är borta, Conny. Må du få vila i frid nära dina föräldrar och morföräldrar. På samma kyrkogård där mina föräldrar och morföräldrar vilar. 

Jag vet att jag kommer att söka upp din gravplats varje gång vi ser till mina föräldrars grav. Och kanske hör du mig när jag talar till dig. Du trodde ju på något hinsides, det gjorde dig trygg. Döden innebär inte ett slut, utan en fortsättning.

Lundapoeten Göran Sonnevi skrev att de människor som finns här är de enda som finns, det finns inga andra. En anmodan till oss att vara rädda om varann så länge vi har varann. 

Och det vet jag att ni efterlevande är. Ni fanns vid Connys sida de sista, svåra och plågsamma dagarna och nätterna. Ja, hela hans sjukdomsperiod. Ni visade honom kärlek.

Åh, vad jag kommer att sakna dig Conny, ditt varma skratt. Våra livsavstämningar. Må du, bortom lidande och plågor, få vila nu.

               

Foto: En kylig Barnens dag i Sandviken på 60-talet. TGR, unga och väl påklädda, på ett lastbilsflak utmed Hyttgatan i Sandviken.

Tal vid minnesstunden efter Connys Palmérs begravning 18 juni 2026