I Sandvikens bruksmiljö skulle han naturligtvis fått höra att han var jollig. Horace Oscar Axel Engdahl. Överklassonen från Karlshamn. Ledamot av Svenska Akademien. Hög pension från densamma som möjliggör det estetiserande livet bortom den snöda kampen för brödfödan.
Lite av Balzacs rentier över honom, vad livsstilen beträffar.
Numera bosatt i Göteborg. I en, efter vad jag kan förstå, flott och säkert svindyr lägenhet nära universitetet. I kvarter med förnäma borgarhus, på behörigt avstånd från de slitna förorter där västkustens populas dväljs.
Uppbrottet från feministprofessorn Ebba Witt-Brattström åtföljdes av en närmast strindbergsk äktenskapsskildring från hennes sida. Där det framgick att Horace inte var guds bästa barn. Han har inte gått i polemik mot den versionen av sig själv.
Åt sådana nedrigheter nedlåter han sig inte, den upphöjde.
Lojal är han i ur och skur med dem han utsett till sina bästisar. När "Kulturprofilen" var på tapeten för sina sexuella missgärningar var det en som aldrig svek. Nämligen bussige Horace. Trots att det blåste upp till tstorm från knytblusar och andra.
Som väl önskade se profilen doppad i tjära och fjädrar.
Enligt en recensent består inte Engdahls egenart i honom som författare. Det han passionerat skriver om sin älskade musik, särskilt Chopin (en valfrändskap?), är elementärt. Utan Engdahls främsta kännetecken är att han är en motståndsman.
Han älskar att vara på tvärs. Hans livsluft. Främst när det gäller att stoltsera som skönande. När andra föredrar det mer lättsmälta. Främmande språk som franska och grekiska är inget problem för en fullärd som gärna citerar på originalspråken.
Han kan skriva, det måste jag ge honom. Han är en styv stilist. Det konstaterar jag än en gång när jag läser hans nya, till sidantalet tunna, bok "Själen och musiken" (Bonniers 2026). En essäsamling byggd på tidigare publicerat material.
Men han väcker det slumrande klasshatet hos mig, uppvuxen bland metallarbetare. Hans uttalade förakt för "vanlighet". Vad är det för fel på att vara vanlig?
Jag tar från och med nu bort citattecken runt ordet, efter en uppmaning från min livskamrat när hon korrekturläst den kommande boken, där jag är medförfattare, "Mellan klasserna".
Jag uppfostrades av vanliga människor. Greta och Gösta. Hyggliga och strävsamma. Det har ingenting med förre KD-ledarens väljarflirtande med "verklighetens folk" att göra. Ingen "tyst majoritet" som reaktionära amerikanska presidenter brukar åberopa.
Utan helt enkelt schysta människor som ville mig väl. Och satte en ära i att göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Genuina socialdemokrater av den gamla stammen.
Jag tror inte att man mår bra av att växa upp i överklassens salonger. Man får lätt för sig att man är något alldeles speciellt och utvalt. Inte som vi andra. Han är nog ändå bra ensam, den där göteborgaren. När det kommer till kritan.
Men det föredrar han att vara, framför att ingå som en i folket, dela dess öde. Det luktar nattståndet 1700-tal om hans von oben-attityd. Nog något den välkammade gossen Horace säkert skulle uppfatta som en komplimang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar