Vatten skall du åter varda

Gravljus införskaffade. Såna där i plast med lock, svåra att hantera, om det blåser. Noterade dessutom i tv igår att allhelgonahelgen ställer till det för dom som ska städa upp, plocka undan efter alla som ihågkommit sina döda. Miljöförstörare är vi tydligen. Plast borde undvikas. 

Jag tycker hursomhelst om att i kvällsmörker passera kyrkogårdar där det fladdrar många ljus på gravarna. Utan att riktigt kunna sätta ord på varför. Stämningsskapande hursomhelst.

Först till mina föräldrars grav i Sandviken. Stenen saknar uppgifter om födelseår och dödsår. Liksom min mors namn. Det står bara pappas namn och så "familjegrav". Det  borde ändras på och det har jag också sagt många gånger. Utan att komma till skott. Sandvikaren i mig är en trög sälle. Långt mellan beslut och handling: "the Japanese art of management" brukar jag kalla det. Motsatsen till the American way, där idealet är att man snabbt skjuter från höften. Inte funderar så mycket. 

   

Så till Connys grav. Det gör så förvivlat ont att han är borta. 

Avslutningvis till minneslunden. Där vilar mina morföräldrar, efter att de flyttats dit från den grav där de låg i decennier. En av deras söner fick, av obegriplig anledning, för sig att det var för mycket jobb med att behålla deras grav. Nu är han bortgången själv. I samma lund min syster och hennes man. Var exakt? Omöjligt att svara på. Någonstans mellan de fåtaliga träden. Anonymitet råder. Inne i kyrkan hittas deras namn, liksom mina morföräldrars, i en förteckning över alla vilande på kyrkogården. 

   

Men vem söker sig, vid ett sökande efter minneslundsplacerade döda, dit? Dessutom brukar kyrkporten vara stängd.

Jag är inte förtjust i anonymitetens kollektiva minneslundar. Hellre då sprida askan i vatten, möjliggöra ett slags återvändande, erkänna kretsloppet. Präster brukar ju deklarera: av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Vad med vattnet som viloplats? Som vi gjorde med min andra svärfar: spred hans aska i Indalsälven, nedanför kyrkogården i Sörberge utanför Timrå. På samma kyrkogård vilar hans föräldrar. Även Lill-Strimma, fick jag veta av Inge Hammarström, med Timråbakgrund. 

Jag vågar påstå att det är den vackraste begravning jag bevistat. Askan flöt långsamt ut i vattnet. Solstrålar skar plötsligt ned genom älvens yta, guldfärgade askan medan den sjönk till botten. Svärfar var frisläppt, den känsla som uppstod. Kista att placeras i, att instängd skickas ned med i jorden - nej, det ville han inte. Vi respekterade hans frihetslängtan. Den följde honom livet igenom.

Efter lunch på Kungsådran i Älvkarleby, börjar dom sjangsera vilket är synd i så fall (det straffar sig att skjuta in sig på kostnadssidan istället för på intäktssidan), till Österlövsta strax efter Skärplinge, där mina farföräldrar vilar. Ingen av dem träffade jag. Farfar gick bort samma vecka som jag föddes, farmor långt dessförinnan, tio barnsängar. 

Kyrkogården är naturskönt belägen, lite uppe på en höjd med utblick mot åkrar, i eftermiddags gal tuppar i fjärran. Väl skött av vänliga vaktmästare. Jag har behållit graven, tillsynen av den. Inte så lätt svara på varför. Mina genealogiska rötter i jorden finns både i Sandviken och i Österlövsta. Kanske därför, Jag är halv upplänning.

I Upsala häromsistens kom vi, ett gäng åldrade vänstermänniskor som samlats, en nära döden-grupp om man så vill, in på frågan om var ligga efter livets slut. En av oss har bokat plats i Berthåga utanför Upsala för sig själv och hustrun. Med motivet som anfördes, att då slipper barnen undra över hur förfara med sina döda föräldrar. 

Själv slår jag ifrån mig hur det ska bli. Den dagen den sorgen, som det, kanske en smula ansvarslöst, heter. Kanske ändrar jag ståndpunkt. Den som lever (sic!) får se.

FOTNOT Martin Heidegggers Varat och tiden får illustrera allhelgonakänslan.